Historien bakom produkterna
1960-talet

Soffbordet MOA i massiv teak visades första gången i IKEA katalogen 1960. Med en praktisk, uppfällbar klaff på skjutregel erbjöd det utmärkt funktion och kvalitet till lågt pris. Det var ett av de största soffborden i sortimentet. Med klaffen uppfälld fick man en bordsskiva som mätte hela 170×60 cm.

MOA tillverkades av Ny-Ka Möbler i Tibro och ritades av den danske arkitekten Preben Fabricius. Redan under 1950-talet hade IKEA inlett ett framgångsrikt arbete med danska möbelfabriker och i slutet av 1958 annonserade man efter arkitekter i danska tidningar. En av de sju arkitekter som värvades för samarbete var Preben Fabricius.

I sitt annonssvar till IKEA skrev han om sina modeller: ”De är alla anpassade till en modern, enkel och rationell utformning och konstruktion. Jag ställer bara ett krav; kvaliteten måste vara den bästa.” Dessa tankar kring form och kvalitet blev synliga med soffbordet MOA.

”Lätta och behändiga enheter i den rörliga TV-inredningens tidevarv.” Så beskrevs bordsserien PETITA i 1960 års IKEA katalog. Serien innehöll soffbord, fåtöljbord och entrébord. Samt ett PETITA sybord med en utdragbar handflätad korg, hurts med låda samt tidskriftshylla.

De danska arkitekterna Jørgen Maahr och Otto Nielsen tänkte extra mycket på funktion när de formgav serien PETITA. De låga borden fungerade lika bra framför soffan eller vid fåtöljen som mot en vägg. Mest mångsidigt av dem alla var det lilla fåtöljbordet PETITA I som även gick att använda som TV-bänk, som sängbord eller som telefonbord. PETITA tillverkades med kraftiga skivor i teak och underreden i massiv ek av Möbelfabriken Rex i Vaggeryd.

Hurtsen TORE inspirerades av den köksinredning som IKEA började sälja 1955 under namnet PAX. Formgivaren Gillis Lundgren besökte ett av snickerierna som tillverkade köksskåpen och hurtsarna av fiberskiva på en ram av massiv furu – en tillverkningsmetod som kallas board på ram. Det gjorde dem både lätta och stabila. Gillis blev särskilt intresserad av en hurts som gick under namnet 8b. Han insåg att dess storlek gjorde den praktisk även utanför köket. Men då skulle den behöva göras även i lackerat utförande, helst i många olika färger. Köksserien PAX lackerades aldrig på fabrikerna utan detta gjordes av byggmästare när skåp och hurtsar installerades i hemmen.

Gillis Lundgren satte genast igång med att förfina hurtsen 8b hos Ni-Jo Snickerier i Älmhult, som kunde lackera möbler. Resultatet blev hurtsen TORE som lanserades i 1960 års IKEA katalog. TORE, som ofta hyllades som ”universalhurtsen”, blev en av de största succéerna på IKEA genom tiderna. Efterhand gjordes den i allt fler färger och fanns kvar i sortimentet ända fram till 1977.

Idag betraktas TORE som möbelhistoria och finns i de permanenta samlingarna på IKEA Museum och på Sveriges Nationalmuseum.

Den ikoniska caféstolen ÖGLA har sålts på IKEA i 50 år. Nyckeln till framgång var att IKEA löpande gjorde små men viktiga uppdateringar i konstruktion och råmaterial, utifrån tekniska framsteg, hårt arbete och en stark kärlek till själva stolen. Därför har den också alltid kunnat säljas till ett lågt pris.

Förebilden till ÖGLA hittade Ingvar Kamprad under en resa till Polen i januari 1961. Han var där tillsammans med pappa Feodor Kamprad, formgivaren Bengt Ruda och inköpschefen Ragnar Sterte. Målet med resan var att köpa in möbler till IKEA. Men de fyra herrarna fick problem redan från start. De fick nämligen inte tillstånd att besöka de fabriker de var intresserade av. Det var inte förrän tjänstemannen, ingenjören och designern Marian Grabinski dök upp och ordnade visum som de kunde komma i gång på riktigt.

Ingvar Kamprad har berättat: ”Tidigt nästa morgon gick tåget till Radomsko och jag glömmer aldrig när vi kröp på en mörk vind med stearinljus i händerna för att leta efter verktyg till böjträstolar. Så småningom hittade vi stolen som senare skulle komma att bli ÖGLA. Den har förblivit oss trogen i alla år.” Modellen som Ingvar hittade var inspirerad av den typiska kaféstol som formgivits av Thonet i Wien, Österrike, runt sekelskiftet. Dessa var oftast bruna, med hål i sitsen och var mycket slitstarka.

IKEA beställde 500 stolar direkt. Men när leveransen kom fram upptäckte teknikerna att stolen var något instabil. Genom att ändra lite på benkonstruktionen blev den dock betydligt mer stadig och hållbar. Den tillverkades i böjd, klarlackad bok och beskrevs i 1962 års katalog som en ”käck” och ”slitstark trivselstol”. Några år senare, i september 1964, gjorde den svenska heminredningstidningen Allt i Hemmet ett berömt test: ÖGLA och fyra liknande men mycket dyrare stolar från konkurrenter testades. ÖGLA var bäst i test och blev sedan en försäljningssuccé.

Under åren som följde såldes ÖGLA i många olika utföranden. Den svartlackerade var särskilt populär. Men Ingvar Kamprad var missnöjd med att stolen inte kunde packas i ett platt paket. Den togs ur sortimentet runt 1978, men efter ett tag ville Ingvar prova igen. Han saknade ÖGLA och bad formgivaren Gillis Lundgren att försöka göra ÖGLA på ett nytt sätt, och nu i plast. Gillis tog teknisk hjälp av otaliga professorer och tekniker men ingen kunde hitta ett material eller en produktionsteknik som fungerade. Till slut lyckades dock Rune Ask, vän till Ingvar Kamprad och expert på kemi och industriteknik, identifiera vilka komponenter som skulle behövas. När ingen fabrik ansåg sig kapabel att få fram detta material, var det Gillis och Rune Ask som tillsammans arbetade vidare tills de hade skapat en stol som var i plast och gick att packa i platt paket. Det tog fyra år från prototyp till kataloglansering, 1984, och succén för ÖGLA var återigen ett faktum. Inte minst då den uppdaterade varianten även fungerade som utomhusstol.

Flera gånger under årens lopp har ÖGLA justerats på olika sätt för att produktionen ska bli mer miljömässigt hållbar, och för att sänka priset. Produktutvecklare, inköpare och tekniker har jobbat hårt med att ta vara på ny teknik och innovativa idéer som gör ÖGLA ännu bättre. Ibland har stolen tagit en längre paus, medan arbetet har pågått bakom kulisserna. Under en sådan paus, 2018, i samband med att IKEA firade 75-årsjubileum, kom en lätt uppdaterad version av stolen ÖGLA, nu med namnet BJURÅN. 2021 finns både den, tillverkad i bok och bokfaner, och ÖGLA, i propenplast, att köpa på IKEA.

MTP – en förkortning som i 1963 års IKEA katalog förklaras som ”Måttriktig, Trivsam och Prisbillig” var ett komplett hyllsystem i ljus naturek som kunde kombineras fritt. Det innehöll bland annat bokhylla, skåp, hurtsbyrå och tv-bänk.

Från början var MTP faktiskt en bröllopsgåva till Ingvar Kamprad och hans fästmö Margareta Stennert. I januari 1961 reste Ingvar till Polen för att söka efter nya leverantörer. Där mötte han tjänstemannen, ingenjören och designern Marian Grabinski. Han var mycket tillmötesgående och ordnade fabriksbesök åt Ingvar vilket ledde till en stor order. Marian och Ingvar blev goda vänner, och ett tag senare träffades de igen i Milano. När Ingvar berättade att han och fästmön Margareta skulle gifta sig, ville Marian ge dem en överraskning. På planet hem till Warszawa ritade han hyllan MTP, och den polska fabriken Jarocin gjorde snabbt ett prov i ljus, polsk ek.

Presenten överlämnades på den internationella polska möbelmässan i Poznań och Ingvar blev stormförtjust. Han var så nöjd med sin och Margaretas bröllopsgåva att han även ville se den säljas i varuhuset. Hyllsystemet hamnade i sortimentet under namnet MTP och blev en storsäljare på IKEA i över ett decennium.

De tre eleganta taklamporna i färgat glas med en specialdesignad glödlampa och lamphållare av mattsvart metall var ritade av den kände finske designern Tapio Wirkkala. Det blev ett kortvarigt samarbete, då lamporna skulle visa sig vara väl kostsamma för IKEA.

Tapio Wirkkala blev berömd efter att ha vunnit Iittalas tävling i glasformgivning 1946. Wirkkala var mycket mångsidig, och dessa lampor är bara en liten del av hans bidrag till skandinavisk formgivning. IKEA köpte lamporna från Idman-fabriken i Finland. Wirkkala hade även formgivit de vackra glödlamporna, som var en del av designen och kallades just Idmanglödlampor. Visserligen passade vanliga glödlampor också, men dessa såg ganska futtiga ut i jämförelse.

I slutet av 1961 slöts avtal mellan IKEA och Idman om ensamrätt att sälja lamporna i Sverige, trots att Ulla Karlsson, då produktchef på IKEA, tyckte att de var alldeles för dyra. Redan 1962 fanns lamporna YKSI och KAKSI i IKEA katalogen. Året efter fick Wirkkala-lamporna en helsida där även VIISI, KUUSI och NELJÄ introducerades. Så här presenterades de: ”Inget namn är väl knutet så till modern belysningsarmatur som Tapio Wirkkala – den berömde finske formgivaren, som de senaste åren vunnit berömmelse över snart sagt hela världen.”

För älskare av Wirkkalas design blev det dock en kortvarig glädje. Lamporna återkom aldrig mer i någon IKEA katalog. Produktchefen Ulla Karlsson fick rätt – lamporna kostade för mycket.

Barnmöbeln ANNA levererades i ett set om två stolar och ett bord. Det fina med stolen var att den kunde växa med barnet, eftersom den hade två sitshöjder. Det var bara att vända på den och vips så blev sitsens höjd antingen högre eller lägre.

ANNA var ritad av den danske arkitekten Otto Nielsen. Redan under 1950-talet hade IKEA inlett ett framgångsrikt arbete med danska möbelfabriker och 1958 annonserade man efter arkitekter i danska tidningar. En av de sju formgivare som värvades för samarbete var Otto Nielsen.

ANNA lanserades i 1964 års IKEA katalog. Denna fina danska design var så omtyckt att IKEA sålde den i 25 år.

GRÅBO var en slimmad bäddsoffa som både var snygg och bekväm att sitta i samtidigt som den fungerade som extrasäng vid behov. Så här beskrevs den i 1964 års katalog: ”[…] tänkt som extrabädd och den har därför en speciell konstruktion, som möjliggör för Er att enkelt kunna friställa hela sitselementet […] När man önskar använda den som bädd drar man enkelt fram sitsen, som glider i spår på gavelsidorna så att den kommer i jämnt horisontalt läge. Bäddjupet blir då 75 cm och Ni har en fin extrasäng.”

GRÅBO ritades av arkitekten Erik Wørts. Det fanns gott om bäddsoffor i IKEA sortimentet vid den här tiden, men få var så eleganta som GRÅBO.

Ryamattan OKTETT, designad av den danska textildesignern Bitten Højmark, var en del av en enhetlig textilserie kallad ”Linje Harmoni”. Den var utvecklad av Bitten tillsammans med den första textilinköparen på IKEA, Börje Lång.

Bitten Højmark hade anställts för att ta det helhetsgrepp på heminredningstextilierna som Ingvar Kamprad varken kunnat eller hunnit med själv. ”Linje Harmoni” var ett led i detta arbete. Serien beskrevs så här i IKEA katalogen 1965:

”Vårt syfte med Linje Harmoni är väl klart – vi vill på alla sätt underlätta för våra kunder det många gånger svåra färgvalet i inredningen. Vi presenterar ett praktiskt taget skräddarsytt inredningsprogram med denna serie, där vi inte endast satsar på design utan i lika hög grad på kvalitet i material och tillverkning. Vi har låtit utarbeta serien hos välkända svenska tillverkare.”

Det arbete som Bitten och Börje gjorde tillsammans blev grunden till det sortiment med heminredningstextilier som gjorde IKEA till en uppskattad plats för textilprodukter under de kommande decennierna.

Den nätta runda fåtöljen POLO upptäcktes av Ingvar Kamprad på en möbelmässa i mitten av 1960-talet. Den var tillverkad av M Wincrantz Möbelindustri AB i Skövde, och plockades snart upp i IKEA sortimentet under namnet POLO.

Omslaget till IKEA katalogen 1967 pryddes av fyra POLO i olika färger mot svart bakgrund och inne i katalogen kunde man läsa: ”Omslagsbildens sensationella fåtölj POLO har en utomordentligt hållbar stomme av glasfiberarmerad plast, en sensationell kvalitet för ett så angenämt lågpris. Denna urstarka stomme ger POLO en enkel och vacker form, rund och mjuk, och gör den lättplacerad i alla sammanhang. […] Att POLO är vridbar på det förkromade metallunderredet gör den ännu mer bekväm.”

POLO blev en storsäljare, framför allt i orange tyg och svart skinnimitation. 1968 fick den en klädsel i kretong med namnet MYRTEN av formgivaren Sven Fristedt. Men redan i 1970 års katalog hade POLO försvunnit. Kanske blev den för kostsam? Var glasfiberplast för svårt att tillverka? I ett IKEA protokoll från maj 1967 får en medarbetare i uppdrag att ta reda på ”om vi kan få POLO med glasfiber även i fortsättningen”. Men så blev det alltså inte, och POLO utgick.

POLO återuppstod dock i jubileumskollektioner på IKEA två gånger. Först 1993 under namnet ORSA och senast 2003 under namnet SKRUVSTA. Nu var den inte bara snurrbar, utan även höj- och sänkbar.

KATINKA var en sittgrupp bestående av soffa och fåtölj, som visades i IKEA katalogen år 1968 tillsammans med det snurrbara soffbordet KARUSELL. Alltsammans formgivet av designern Karin Mobring. Soffan och fåtöljen var tillverkade av formböjd lackerad plywood och hade plymåer i manchestertyg. Soffbordet KARUSELL var tillverkat av spånplatta.

Ingvar Kamprad hade redan i början av 1960-talet börjat undersöka spånplattan som ett bra och prisvärt råmaterial. Han föreställde sig att materialet skulle fungera bra i kombination med den nya moderna möbelstil han först noterat på möbelmässan i Milano 1960. En stil som var tydligt Skandinavieninspirerad.

Resultatet blev synligt i 1968 års upplaga av IKEA katalogen. Man presenterade flera nya serier, där Karin Mobrings nya plywoodmöbler fick mycket plats. De presenterades som ”Modemöbler med komfortkrav”. Både KATINKA och KARUSELL fanns i rött, blått och vitt. Gruppen KATINKA fanns bara med i katalogen i två år, men det snurrbara soffbordet KARUSELL blev en rejäl succé och såldes i tio år.

I 1969 års utgåva av IKEA katalogen lanserades den nya vilfåtöljen KRÖKEN, med rubriken ”Modemöbler med komfortkrav”. KRÖKEN hade ett underrede av förnicklat stålrör och var klädd med ett mycket kraftigt tyg i linnekvalitet som kallades ”brandslangsväv”. Ovanpå tyget låg en madrassliknande plymå med mjuk fiberfillstoppning.

Formgivaren Christer Blomquist hade ägnat stor omsorg åt ergonomi i utvecklingen av sin nya vilfåtölj. I katalogen beskrivs den smått poetiskt: ”Längtar ni inte efter att pröva den? En jätteskön vilfåtölj som låter hela kroppen vila. Fötterna kommer upp i bekväm höjd, och Ni sitter (eller kanske man skall säga ligger?) så skönt som Ni någonsin kan önska Er.” Året därpå, i 1970 års katalog, tog man i lite till: ”Det är knappast förvånande att KRÖKEN fått en sådan enorm uppmärksamhet både i svensk och utländsk press.”

Dock var KRÖKEN inte lätt att frakta, och den utgick därför ur sortimentet i december 1971. Men i mars 1973 kom den tillbaka i ett plattare paket, nu under namnet KROKEN.

ETTAN, JOKER och KANALJ var tre lampmodeller som alla hade en sak gemensamt: de var inte ritade på IKEA utan modeller som köptes in från Gnosjö Konstsmide i Småland.

JOKER var en bordslampa som hade cylinderformad, lackerad metallskärm. Högst upp på skärmen tronade en liten metallring som skulle göra lampan lätt att flytta. Enligt IKEA katalogen 1969 var JOKER en lampa med ”festlig nyform för ung och okonventionell miljö”. Denna ungdomliga lampa såldes i tre färger: vitt, rött och blått. JOKER fanns även som golvlampa, men då hette den KANALJ.

ETTAN hade även den sitt ursprung på Gnosjö Konstsmide. Det var en ställbar arbetslampa med pelare och fot av metall. ETTAN hade också ett syskon i golvlampmodell, passande nog kallad TVÅAN. Båda varianterna fanns lackerade i vitt eller blått.

Stolen LENA presenterades som ”En fullträff!” när den lanserades i IKEA katalogen 1969. Den ritades av den danske arkitekten Erik Wørts, som inspirerats till formen vid ett besök på den fabrik som redan i sju år tillverkat storsäljaren ÖGLA för IKEA. På fabriken såg han hur rundstav av bok kokades i heta ugnar, därefter böjdes med muskelkraft och monterades ihop till stolar. Wørts egen tolkning blev stolen LENA.

Erik Wørts bidrog mycket starkt till IKEA sortimentets framgång. Det var tydligt att Ingvar Kamprad beundrade honom: ”Han besitter enorma kunskaper om möbelkultur och traditioner som han med varsam hand förmår översätta till våra dagars behov.”

Stolen LENA såldes från början i färgerna vitt, mörkblått och bok. I IKEA katalogen 1969 stod vidare: ”Arkitekt Erik Wørts har gjort en både vacker och bekväm stol. De breda ryggbrickorna ger utmärkt stöd och skön vila. LENA är också en prissensation! Jämför komforten, formen och kvaliteten på andra stolar i det prisläget! LENA står i en klass för sig, skyhögt över genomsnittet.”

Den mörkblå PAVO lanserades i två varianter: ett soffbord och en tv-bänk. När PAVO presenterades i IKEA katalogen 1969 nämndes att möblerna redan fått mycket uppmärksamhet i inredningspressen. PAVO beskrevs som ett ”helt modernt förslag för den unga, nya möbleringen”. Och de stack verkligen ut i en katalog som fortfarande till stora delar dominerades av stilmöbler och kristallkronor.

Arkitekten Karin Mobring låg bakom PAVO. Hon var en av de flitigaste och mest profilerade formgivarna på IKEA. Bara i 1969 års katalog hade hon, utöver PAVO, hela 24 produkter med. Karin Mobring var utbildad vid Konstfack och hade under ett par år varit knuten till Carl Malmstens arkitektkontor. På IKEA ledde hon en betydande del av utvecklingsarbetet.

PAVO hade en skiva i mörkblå plastlack och underrede av blålackerade stålrör. Till det facila priset av 11 kronor kunde TV-bänken också förses med hjul.

TROFÉ var en serie mjuka fåtöljer av polyeter, i glada knallfärger som rött, orange, gult och blått. På 1960-talet började olika sorters mjuka möbler dyka upp på marknaden, som säckar fulla med små plastkulor, uppblåsbara fåtöljer och formgjutna sittmöbler av polyuretanskum.

Formgivaren Gillis Lundgren på IKEA såg vart vindarna blåste. Men i stället för att använda det miljöfarliga polyuretanskummet hittade han på en metod att skära ut två bitar i polyeter som limmades ihop och sedan kläddes med tyg. Den ena delen bildade sitsen, och den andra bildade ryggstödet. Gillis och IKEA sökte patent på denna metod. Och i 1969 års IKEA katalog presenterades resultatet, fåtöljen TROFÉ som ett glatt fynd ”för alla som tänker ungt” och med bland annat följande beskrivning:

”Att man av polyeter kan göra så festliga, färgglada, hållbara, bekväma och funktionella möbler var det väl ingen som kunde tänka sig tills nu? Men efter åratals praktisk användning, hög teknisk utveckling och ständigt ökande kvalitet kan polyetern nu äntligen bli sköna och oömma möbler – roliga att inreda med, kul att se på och sköna att sitta i. Och billiga att köpa!”

TROFÉ fanns bara kvar i IKEA katalogen i fyra år. Den kunde förstås inte levereras i ett platt paket, och polyeter var inte heller billigt. I mitten av 1970-talet uppfanns nya, effektiva sätt att formgjuta polyeter, men då hade TROFÉ redan blivit möbelhistoria.