Före 1989 var produktionen bakom järnridån en grundbult i den långsiktiga inköpsstrategin på IKEA. Hit sökte sig Ingvar Kamprad redan på 1960-talet när han bojkottades av svenska möbelfabrikanter och den svenska möbelbranschen i stort. I planekonomier som Polen fanns råmaterial till låga priser och statligt ägda fabriker med stor kapacitet och behov av att göra affärer med väst, då östvalutor inte kunde användas i väst eller växlas till dollar. IKEA gjorde stora investeringar i nedslitna fabriker, installerade maskiner och reservdelar och byggde kompetens. Så vad hände när järnridån plötsligt rasade?

I december 1989 satt Rutger Ulterman på ett kontor i Bukarest i Rumänien och försökte få ett sista avtal i hamn innan han kastade sig iväg till flygplatsen. Berlinmuren hade nyss fallit, regimen i dåvarande Tjeckoslovakien likaså. Rumäniens diktator Ceaușescu klamrade sig fortfarande fast vid makten och läget var mycket spänt.

”Vi hade vår Volvo 245 utanför och behövde åka senast tre för att hinna igenom kontrollerna på flygplatsen”, berättar Rutger. ”Klockan tre kommer rumänerna och ska ändra något i kontraktet igen. Halv fyra rusar vi ner för trapporna och på Volvons motorhuv skriver alla på avtalet. Sen kör vi i 160 kilometer i timmen genom Bukarests tomma gator. Ingen polis stoppar oss och vi hann med sista planet ut. Fem dagar senare sköt de Ceaușescu. Det var ’la grande final’ på östblockets kollaps.”

Vardagsklädda demonstranter på bred stadsgata höjer knytnävarna mot ett tätt led kravallutrustade poliser.
När folkliga protester (här i Bukarest, Rumänien, 1989) fick östblocket att kollapsa, kraschade även gamla strukturer och inköpsstrategier på IKEA. Foto: Historiska Riksmuseet, Rumänien (MNIR) genom projektet Kommunismen i Rumänien.

Senare, när Rutger fick återvända till Rumänien var en ny regering på plats och allt var annorlunda. ”Det blev nya villkor för folket men givetvis också för oss som gjorde affärer. Ingen visste någonting”, säger Rutger. ”Vem drev fabrikerna? Var fanns råvarorna? Maskinerna och reservdelarna? Vem gjorde vad och vem ägde vad?” Håkan Eriksson, då inköpsansvarig för IKEA i Polen, delar Rutgers minnesbild. ”Vi visste helt enkelt inte vad vi skulle ta oss till!”

Efter järnridåns fall i slutet av 1980-talet väcktes frågor inom IKEA om varför man hade gjort affärer med icke-demokratiska och totalitära regimer. Detta ledde senare till interna förändringar och så småningom till en ny uppförandekod.

Sju män, uppklädda i 1980-talsstil, skrattar tillsammans på en parkeringsplats i ett fabriksområde.
Inköpsresa i Tjeckoslovakien 1991. Från vänster: Kurt Wirland, Bengt Erlandsson, Ingvar Kamprad, Bengt Salomonsson, Jan Aulin, Gunther Watzinger och Nils Larsson.
Närbild av luftventil på vägg med ljusblå tapeter.
Före östblockets kollaps fick utländska besökare från exempelvis IKEA räkna med att de övervakades av säkerhetspolisen, som här i ett hotellrum i Rumänien 1980, där avlyssningsutrustning gömts i en luftventil.

Helig princip ryker

När revolutionen kom kraschade de gamla strukturerna och därmed även inköpsstrategierna på IKEA. Priser fördubblades och leveranser uteblev. Statliga subventioner upphörde och fabriker slog igen eller fick ett helt nytt ledarskap med nya regler. IKEA skickade ut medarbetare på rundresor i de yrvaket frigjorda länderna. De letade desperat lösningar och nya samarbetsformer men utan framgång. Till slut började många ifrågasätta en av företagets allra heligaste principer – att aldrig någonsin producera någonting själva. ”IKEA skulle inte köpa av IKEA”, förklarar dåvarande affärsområdeschef för matplats och sovrum, Jörgen Svensson. ”Den strategin rök. Vi tvingades tänka om helt.”

Ingvar Kamprad skakar hand med en man i kostym i ett industriområde, utomhus. Två män ser på.
I början av 1990-talet reste Ingvar Kamprad och hans medarbetare runt i Östeuropa och letade febrilt efter lösningar på produktions- och inköpskrisen. Det ledde så småningom till mycket dramatiska förändringar på IKEA.

Dramatisk utveckling

Ingvar Kamprad ville först inte att IKEA skulle ha egna fabriker utan ville hellre starta ”joint ventures” med lokala företag. Först efter att själv ha rest runt och bedömt situationen ändrade han sig. ”Till slut kvarstod ju frågan: Hur driver man ett ’joint venture’ med någon som inte har några pengar?” minns Håkan Eriksson, inköpschef Polen.

Beslutet fattades. IKEA var tvungna att äga egen produktionskapacitet och kompetens för att kunna fortsätta arbeta i länder som tidigare låg bakom järnridån. ”Vi köpte upp bra företag med människor som kunde produktion, som Alltra AB och deras fabriker som blev basen för Swedwood AB som bildades 1991. Där lades grunden till den industrikoncern som IKEA idag har byggt upp för egen produktion. Det var en av de mest dramatiska förändringarna i företagets historia och fick avgörande betydelse för våra möjligheter att växa”, säger Jörgen Svensson.

Relaterat