På bara några år hade uppstickaren från Småland gått från litet postorderföretag för pipor och pennor till att bli Möbel-Ikéa. Ingvars okonventionella affärsmetoder hade utmanat hela branschen. Och nu flockades besökarna till lilla Älmhult och den bländvita byggnaden ritad av Claes Knutson, stadsarkitekt från Alvesta. En modernistisk betongkonstruktion vilande på stora V-formade pelare som pressen senare skulle komma att beskriva som ”segertecken”.
Det första IKEA varuhuset
Från möbelutställning till varuhus.
När IKEA invigde sin nybyggda möbelutställning i Älmhult 1958 var alla där. Landshövdingen, kommunstyrelsens ordförande liksom kritiker och press från huvudstaden. Nyfikenheten var stor på möbelrebellen Ingvar Kamprads senaste utspel.
Ritningarna till världens första IKEA varuhus togs fram av den lokala arkitekten Claes Knutson. Han hade sedan tidigare samarbetat med Ingvar Kamprad i mindre projekt, men det här var första gången IKEA lade stora resurser på ett modernt bygge.
Vägen till ett varuhus
I slutet av 1940-talet hade postorderbranschen hårdnat. Kampen om kunderna var knivskarp och priset var enda konkurrensmedlet. Möbelhandlarna bjöd under varandra och det gick ut över kvaliteten. Ingvar ville ge kunderna möjlighet att se varorna med egna ögon och bilda sig en egen uppfattning om bekvämlighet och hållbarhet. Tidigare hade IKEA bara visat möbler på tillfälliga mässor runtom i landet men nu bestämde han och den nära medarbetaren Sven Göte Hansson sig för att öppna en permanent möbelutställning i Älmhult. Utmaningen var att hitta en lämplig lokal. När Ingvar fick höra att Albin Lagerblads snickerifabrik i Älmhult skulle läggas ner slog han till direkt.
Möbelutställningen öppnade 30 mars 1953 och intresset var stort. Men efter ett tag började Lagerbladska kännas för litet. Ingvar Kamprad hade upptäckt att många människor var beredda att åka långt för att få känna och klämma på möblerna innan de bestämde sig. Omsättningen ökade och IKEA blev uppmärksammat i pressen. Vid den här tiden fanns en rad stelbenta regler, både statliga och kommunala, kring öppettider för affärs- och utställningslokaler. När de togs bort fattade IKEA beslut om att bygga en helt ny möbelutställning mittemot den gamla snickerifabriken. Det var första steget mot vad som skulle bli det allra första IKEA varuhuset.
När IKEA fattat beslut om att bygga nytt intill möbelutställningen i Lagerbladska, den gamla snickerifabriken, började arbetet genast med att staka ut grunden.
Vågad satsning
Arkitekten Claes Knutson fick 30.000 kronor för ritningarna. Hela bygget beräknades kosta drygt en miljon kronor, vilket i runda slängar motsvarar nära 15 miljoner i dagens pengavärde. IKEA ansökte och fick ekonomiskt stöd från kommunen till projektet, som man menade skulle stärka ortens attraktionskraft och ge många nya arbetstillfällen. Tillstånd gavs också av arbetsmarknadsstyrelsen för att, enligt lokaltidningen, ”under vinterhalvåret ge sysselsättning åt byggnadsarbetare som av åldersskäl är lokalt bundna.” Arbetet kom igång hösten 1957 och redan då fanns planer för en första tillbyggnad.
Den modernistiska betongbyggnaden beskrevs i en tidning som ”Ett luftigt betongmonstrum i fyra våningar […] som skapt till aerodrom [landningsplats] för framtidens rymdskepp.”
Storslagen invigning
Inför invigningen den 28 oktober 1958 hade Ingvar och Sven Göte författat vad de kallade ”orienteringstext”. Där beskrev de affärsmodellen som hade utvecklats under tiden på Lagerbladska, med utställning i hemlika miljöer och möjlighet att bära med sig en del möbler hem samma dag, även i platta paket. Texten delades ut till journalister och andra närvarande på invigningen som bland annat kunde läsa att: ”Anledningen till den kraftiga expansionen torde förutom de normala faktorer som påverkar ett företags framåtskridande, få tillskrivas den nya distributionsform som företaget praktiserar. Kombinationen postorderförsäljning per katalog och försäljning på utställning i Älmhult.”
Kommunstyrelsen ordförande i Älmhult, Eric Anderek, kliver upp på scen för att hålla tal.
Lokalerna, 6.500 kvadratmeter varav 4.000 med möbelutställning och resten för lager, fylldes snabbt av nyfikna besökare som trängdes i den stora ljusgården i lokalens mitt. På översta våningen hade Bengt Ruda, som Ingvar hade rekryterat 1957 från Nordiska Kompaniet, NK, inrett två mindre lägenheter där besökarna kunde studera och provsitta IKEA produkter i naturtrogen hemmiljö. Även när varuhuset var stängt kunde besökare komma hit och titta på produkterna. Då gick de upp för en trappa utanpå byggnaden till en arkad med stora skyltfönster längs hela långsidan om 84 meter, den så kallade Smålandsgången. På kvällarna kom både folk från trakten och långväga besökare som kommit till Älmhult för att besöka IKEA, för att vandra fram och tillbaka och titta på möbler och upplysta rumsmiljöer genom de stora fönstren.
Den festliga invigningen öppnades med tal av Ingvar Kamprad – ”det svarta fåret” som han själv beskrev sig. I sitt tal berättade Ingvar att hans framgångar hade lett till stora bekymmer: ”Branschens folk tycktes ha fått något emot oss. Vi portförbjöds på S:t Eriksmässan – men löste problemet genom att hyra en utställningshall mittemot. Våra leverantörer bojkottades. De fick skydda sig genom att skicka fraktsedlar med neutrala avsändarnamn. Och så, det värsta: man spred ut rykten om att våra varor var undermåliga och servicen svag.”
I sitt invigningstal kallade Ingvar Kamprad sig själv för ”det svarta fåret” i möbelbranschen. Han berättade om hur IKEA hade portförbjudits från andra möbelutställningar och drabbats av illvilliga rykten om att ”våra varor var undermåliga och servicen svag.”
Många lokala dignitärer var på plats på invigningen, liksom nyfikna kritiker och journalister från huvudstaden.
Det förlovade landet
Efter invigningen skrevs spaltmeter i pressen och IKEA fick både ris och ros. Mest entusiastiska var kanske magasinet Svenska Journalen, som slog fast att Ingvar Kamprad hade gjort ”Småland till de förlovades land” – en blinkning till alla de förlovade och nygifta par som påstods vallfärda till IKEA i Älmhult för att köpa sina första möblemang. I intervjun sa Ingvar Kamprad att: ”En vettig inredning för en modern tvårummare skall ett ungt giftasfärdigt par kunna få här för 2.000 kronor – och då inbegriper den både möbler, mattor och gardiner.” Den entusiastiska skribenten häpnade inför det låga priset och beskrev IKEA som ett ”Mecka för möbler och inredningsdrömmar”, och den modernistiska byggnaden som ”Ett luftigt betongmonstrum i fyra våningar […] som skapt till aerodrom [landningsplats] för framtidens rymdskepp.”
Ingvar Kamprad framför sitt nya varuhus, där en väl tilltagen parkeringsplats stod redo för anstormningen av nyfikna möbelintresserade.
Mer avvaktande var tidskrifter som representerade den etablerade möbelbranschen som beskrev Ingvar Kamprad (eller Dir. Kampglad som han fick heta i tidskriften Möbelvärldens reportage) och hans IKEA i ganska raljerande och lätt nedlåtande ordalag. Bo Lagercrantz, aktiv formprofil i Svenska Slöjdföreningen och just då intendent på Nordiska Museet, skrev om sina blandade känslor under invigningen i tidningen Expressen. En stor del av utbudet beskrev han som ”chosigt” (tillgjort). Han var också tveksam till om innandömet i de stoppade möblerna verkligen kunde hålla den kvalitet som IKEA påstod sig ha, till så låga priser. Samtidigt uppskattade han att IKEA hade startat ett ”hälsosamt priskrig” som utmanade möbelbranschen. Bo Lagercrantz tyckte att IKEA och Ingvar Kamprad skulle ha ”mycket att tjäna på att gå in för varudeklarationer över hela linjen”. Vid tidpunkten hade den relativt nystartade Varudeklarationsnämnden i Sverige börjat poängsätta stolar och bord och här fanns alltså en chans, menade Bo, för IKEA att bevisa att de kunde erbjuda hög kvalitet till låga priser.
Efter invigningen av det som skulle bli det första IKEA varuhuset fick Ingvar Kamprad och IKEA både ris och ros i pressen. En entusiastisk skribent beskrev IKEA som ett ”Mecka för möbler och inredningsdrömmar.”
Redan dagen efter invigningen i Älmhult skrev Bo Lagercrantz ett brev till Ingvar om att denne borde låta tillverka en egen testmaskin, en ”stolprovningsmaskin av järnrör”: ”Ställer du upp den mitt i din stora hall och låter publiken se hur du låter stolarna stå där och vicka i timtal, med möjlighet att avläsa antalet vickningar på ett räkneverk tror jag att det är den mest slagkraftiga reklam man kan tänka sig. Få av dina konkurrenter har samma möjlighet att demonstrera metoden offentligt.” Ingvar Kamprad följde snart
Ny roll för trotjänaren
Möbelutställningen blev en omedelbar succé. Besökare strömmade till för att välkomnas med förfriskningar i entrébaren och antingen vandra runt själva eller bli guidade av heminredningskunniga säljare. När den första tillbyggnaden stod klar sommaren 1960 byggdes först en provisorisk servering som sedan blev en IKEA restaurang med professionellt kök och inredning ritade av Bengt Ruda. Här lades grunden till de IKEA restauranger som idag finns i alla varuhus runt om i världen.
När varuhuset var stängt kunde besökare gå upp för en trappa på byggnadens utsida till den så kallade Smålandsgången, en arkad med stora skyltfönster längs långsidan. Hit kom både Älmhultsbor och långväga besökare för att vandra fram och tillbaka på kvällarna och titta på möbler och upplysta rumsmiljöer.
Den första möbelutställningen förvandlades snart till ett IKEA varuhus – det första av hundratals som spred sig över världen. Varuhuset höll öppet i över 50 år innan det stängdes 2012 och ersattes av en modern stor blå låda i utkanten av Älmhult.
Vid det här laget var Claes Knutsons vackra vita byggnad ganska sliten, ombyggd och överbyggd både utanpå och inuti. Nu gömdes huset bakom byggställningar och presenningar under lång tid. När dessa till sist togs bort 2015 hade stora delar av exteriören återställts till sin forna glans. Den modernistiska byggnadsstilen var tillbaka i Älmhult medan interiören hade anpassats till husets nya roll – att rymma IKEA Museum och alla vindlande, svindlande historier om IKEA genom tiderna.
Världens första IKEA varuhus höll öppet i över 50 år innan det stängdes 2012 då huset gömdes bakom byggställningar och presenningar under flera år.
År 2015 avtäcktes byggnaden vars exteriör under drygt två år hade återställts till sin forna glans medan interiören hade anpassats till husets nya roll – att rymma IKEA Museum.