Anna-Lena Emdén

Som liten flicka gjorde Anna-Lena Emdén fantasifulla kläder till sina dockor med mönster som hon själv skapade. Hon inspirerades av sin mamma, som sydde alla hennes kläder. Redan då visste hon att hon en dag skulle arbeta med textilier och mönster. Efter högstadiet gick hon, precis som många jämnåriga flickor, en kurs i hemkunskap där hon lärde sig allt från matlagning till vävning. ”Jag var inget ljus i skolan men här fick jag plötsligt beröm”, minns hon.

Stärkt av lärarnas uppmuntran tog Anna-Lena jobb på en ullfabrik innan hon studerade vidare vid Textilinstitutet i Borås och sedan en kurs vid Konstindustriella högskolan i Finland. Ryktet om hennes innovativa mönster spred sig snabbt, och redan innan hon tagit examen – knappt 20 år gammal – fick hon ett jobberbjudande från det klassiska svenska textilföretaget Almedahls. Som den ena av två formgivare på företaget skapade hon lekfulla barnmönster som även inspirerade många samtida designers att släppa loss med färgglada svampar och blommor.

Efter fem år på Almedahls startade Anna-Lena eget företag. Hon gjorde babykollektioner åt Fritsla trikå och flera mönster åt Borås Wäfveri. Deras dåvarande designchef Vivianne Sjölin tog 1974 över textilavdelningen på IKEA. Snart gav hon Anna-Lena i uppdrag att göra mönster som skulle komma att förgylla otaliga barns uppväxt. Under årens lopp skapade hon sedan mer än 200 mönster åt IKEA, det sista lanserades 2004.

Många av Anna-Lenas textilmönster berättade historier om livet hemma, på en bondgård eller en cirkus. De skildrade en härlig blandning figurer – prinsessor och grodor, glada elefanter, kycklingar, griskultingar och cirkusartister. ”På den tiden ritade vi och målade för hand över hela tygets bredd – inte som i dagens datordesignade mönster som ofta upprepas om och om igen”, förklarar hon.

Anna-Lena Emdén har alltid tyckt om att skapa mångsidiga mönster som kan användas i många olika sammanhang och produkter. Bland favoriterna fanns skapelser som hamnade på allt från rullgardiner till tapeter och förvaringslådor. Mönster som SAMANTHA – med figurer som mamma gris och hennes små griskultingar – blev särskilt populära. Ett annat älskat tyg var KONRAD med en hel nallefamilj som kunde klippas ut, sys ihop och fyllas med stoppning.

Runt 2010 började Anna-Lena fotografera sina tyger och dela med sig av dem på nätet. Hon var helt oförberedd på den enorma uppmärksamhet detta väckte bland kvinnor i alla åldrar som kom ihåg hennes mönster från sin egen barndom eller från tiden som småbarnsförälder. Tusentals personer diskuterade, köpte och sålde, samt samlade på hennes tyger från 1960-talet och framåt, med målet att bevara och sprida kunskap om Anna-Lena och andra kvinnliga formgivare som hade fört in färg och fantasi i hemmen.

Hemma i Vänersborg ser man spår av Anna-Lenas fantastiska kreativitet överallt. Här finns stickade blomkrukor och en specialbyggd cykel som skapats för utställningar på konstgalleriet Galleri3, som hon driver tillsammans med två vänner. En gigantisk, smått skräckinjagande fluga som hänger från taket skapades för en utställning på Textilmuseet i Borås.

Trots att hon har fullt upp ser Anna-Lena tillbaka på samarbetet med IKEA med viss nostalgi. ”Det var enkelt och roligt och jag hade stor frihet att utveckla mina egna idéer.”