Per
– Mitt namn är Per och jag har jobbat på IKEA sedan unga dar. Jag har haft flera olika uppdrag inom företaget och har nu glädjen att få vara med och återge berättelsen om IKEA.
Jan
– Ja, jag heter Jan Ahlsen. Jag arbetar inom IKEA med allt från kvalitet, inköp och produktutveckling inom olika områden, men främst inom trä och naturfiber.
Per
– När Ingvar Kamprad började att sälja möbler 1948 var hans leverantörer små hantverksindustrier och små möbelindustrier i samma del av Småland som han bodde i. Industrier med rötterna i jordbruket och snickerierna. De använde sig av trä från närområdet som de alltid hade gjort. Det var möblerna från dessa fabriker som Ingvar sålde och 1953 öppnade han sin första utställningslokal i Älmhult och det kom kunder från hela Sverige. Möbelhandlare i städerna, de vanliga möbelhandlarna, såg IKEA som ett allvarligt hot mot sina verksamheter. De fick möbelhandlarförbundet att organisera en bojkott mot IKEA. Självklart skapade bojkotten stora problem för IKEA. Ingvar och hans nya inköpschef, Ragnar Sterte, kunde inte längre köpa in allt de behövde i Sverige. Så de började importera möbler från Danmark. Det gick bra, men det var inte tillräckligt. 1960, när den polska delegationen för utrikeshandel kom till Sverige för att främja affärsmöjligheterna i Polen, blev Ingvar nyfiken. Han insåg vilka möjligheter som fanns och säkrade en inbjudan till Polen i januari 1961. Vilken typ av trä var det man hittade i Polen, Jan?
Jan
– Vad som är intressant med detta var att under denna period var mörkt trä väldigt populärt i Skandinavien.
Per
– Precis.
Jan
– Främst teak i dansk design.
Per
– Ja.
Jan
– Under besöket i Polen upptäckte man ek, som också var en typ av ädelträ, och med något mer fantasifulla ögon kunde det likna teak ibland.
Per
– Ja, precis.
Jan
– Man kan alltså påstå att ek blev en version av teak på IKEA. Det var billigare och producerades i ett land med lägre produktionskostnader.
Per
– Sen började de självklart att sälja polska ekmöbler och jag minns att en av de mest populära produkterna hette MTP.
Jan
– MTP, ja.
Per
– Ja, det var en bokhylleserie som designades av en av affärskontakterna i Polen, Marian Grabinski. Den blev en stor succé i Sverige.
Jan
– Ja.
Per
– Svenskarna välkomnade den polska eken och brydde sig inte om att den kom från Polen, eller var den kom ifrån. De gillade det, och framför allt gillade de priset, eftersom IKEA bestämde sig för att deras vinst inte skulle bli jättestor bara för att deras inköpspris var lågt. De skulle låta kunden vara den som sparade pengar. Det var möbler som ingen riktigt hade sett förut – så bra möbler till så låga priser. Vi hade stor framgång med polska ekmöbler i flera år, tror jag.
Jan
– Ja, och självklart, som alltid, när man hittar ett nytt billigt trämaterial så började vi att köpa in mycket av det. Efterfrågan ökar, och när efterfrågan ökar så går priserna upp.
Per
– Jo, precis. Men som man alltid gör på IKEA så letade man efter ett nytt trämaterial som kunde matcha ek när det kom till pris. Och då kom ett annat trä in i historien. – Vilket var det, Jan?
Jan
– Jag hoppas att vi tänker på samma. Jag tänker på furu.
Per
– Ja.
Jan
– Även här spelade Polen en stor roll i att producera furumöbler till IKEA. Furu användes främst inom byggindustrin på den tiden. Priset var med andra ord riktigt lågt redan från början. Det får oss att vända blickarna tillbaka till Skandinavien, eftersom situationen var liknande där. Furu användes som byggmaterial.
Per
– Furumöbler ansågs inte vara fint nog. Men efter kriget började man att köpa sommarstugor och jakt- och fiskestugor och svenska möbelfabriker började tillverka furumöbler. De använde alltid den bästa delen av träet som var jämnt och ljust. Men med IKEA hände något annat genom vårt sätt att använda furu.
Jan
– Precis. På den tiden när man talade om furu och man började att använda det inom inredning så var det de kvistfria delarna man ville ha. Kvistar är trädets grenar. När man skär i det eller sågar ner det kan man se resterna av kvistarna som bruna och svarta fläckar i olika storlekar. De finns på trädets, tallens övre del. På den tiden användes inte den kvistiga delen av stocken alls, inte ens inom byggbranschen. Den gick till pappersmassa eller brännved och sådant, aldrig till inredning. Ett av de största problemen var att lansera det. Eftersom Ingvar brydde sig mycket om priserna, förstod han att om vi tog den övre delen av trädet kunde vi sänka priserna ännu mer och göra kunderna ännu nöjdare med billigare möbler.
Per
– Och vi var väldigt framgångsrika. Man talar om en furuvåg. Det blev 20 år av furumöbler med kvistar och vår framgång byggde på detta fantastiska råmaterial och den unika prissättningen – låga priser på IKEA med riktigt bra kvalitet och funktion. Det finns produkter som lever kvar än från den tiden, som till exempel IVAR. En annan produkt som många kommer ihåg är SÖRGÅRDEN bordet. Man tänkte alltid ”hur kan vi få mer av mindre?”.
Jan
– Ja.
Per
– ”Hur kan vi använda hela trädet?” Problemet inom möbelindustrin har alltid varit att du endast kan använda en liten del av stocken till möbler. Jag tror att när vi faktiskt började att bygga våra egna sågverk så kunde vi hitta en ny standard för hur man sågade stocken.
Jan
– Innan dess köpte vi nämligen det vanliga virket som fanns tillgängligt på marknaden och det var egentligen dimensionerat för byggindustrin. Och plötsligt kunde vi börja såga trä i sågverk specifikt till möbelindustrin.
Per
– Jo, precis.
Jan
– Normalt sett använder man endast cirka fem procent av trädet.
Per
– Bara fem procent?
Jan
– Till slutprodukten, ja. Men det är viktigt att inte kalla resterande 95 procent för skräp, för det är det inte. Det används till andra saker. Först har man grenarna och de används vanligtvis till brännved vilket de passar perfekt till – gör om det till pellets eller liknande och använd till eldning. Man gör samma sak med barken. Sen har man sågspånet. Det blir mycket sågspån och det kan användas till olika typer av spånskivor. I vissa delar av trädet, oftast kärnan, i mitten, i till exempel tall så finns en hel del kåda och det är lite fett vilket gör träet svårare att ytbehandla. Men det finns andra industrier som älskar den här typen av trä.
Per
– Vilka då?
Jan
– Snickeriindustrin. De använde kärnvirket till fönster eftersom det hade en naturlig impregnering vilket gjorde att det höll längre.
Per
– Så kärnan av tallstocken användes till fönster?
Jan
– När det gäller tall, ja.
Per
– Och det som var utanför kärnan användes till möbler?
Jan
– Precis.
Per
– Och ytterdelarna, ytvirket, kanterna…
Jan
– Ytan användes främst till pappersmassa och spånskivor. Det gjorde att värdekedjan för stockarna blev lite annorlunda. Vi började att utveckla en produkt direkt i sågverket och det var lagerhyllan som hette STEN på den tiden.
Per
– Ja.
Jan
– Vi samarbetade en hel del med sågverken och försäljningen av just den hyllan blev otroligt bra. När vi visade den här i Älmhult för första gången för varuhusfolket, inklusive Ingvar på den tiden, så gillade alla den. Men Ingvar höll sig lugn och sa: ”Jag vill inte att ni säljer den.” Alla blev förvånade eftersom vi tyckte att den var toppen och priset var fantastiskt. ”Nej, jag vill att ni tillverkar och fyller upp alla lager med den här produkten.” Och året därpå hade vi den på omslaget på IKEA katalogen i Tyskland. Så under åtta månader tillverkade sågverket STEN till våra lager och när den dök upp på omslaget av IKEA katalogen i Tyskland tog försäljningen fart på nolltid.
Per
– Serien STEN blev en otrolig framgång.
Jan
– Precis.
Per
– Men det var inte tall, det var en annan …
Jan
– Ja, det var gran.
Per
– Vad är skillnaden mellan tall och gran?
Jan
– En kan användas som julgran och den andra kan inte det.
[Skratt]
Per
– Och gran är alltså julgran?
Jan
– Ja, det är gran. Skillnaden är stor. Man skulle kunna påstå att gran är lite mjukare att röra vid. Det ger en varmare känsla att röra vid. Men böjningsegenskaperna är bättre än i tall, eftersom fibrerna är längre.
Per
– Om du tänker dig en hylla gjord av tall, massiv furu, och du jämför den med en hylla gjord av massiv gran och att du sedan fyller den med böcker så kommer furuhyllan att böja sig mer än hyllan av gran.
Jan
– Precis. Om du tillverkar en hylla i furu så behöver den kanske vara 25 mm tjock, men med gran räcker det med 19 mm. Så det sparar även på materialet.
Per
– Vi gillar alltså träd och kvistar. Vi har pratat mycket om tall och gran. Men när IKEA gjorde entré i den svenska möbelindustrin så var även björk vanligt. Björk var alltid lite dyrare eftersom alla använde sig av kvistfri björk vilket är, om man jämför med mat, ungefär som den finaste delen på en oxfilé. Det är riktigt fint trä. Men någon på IKEA gjorde något unikt här igen. Man bestämde sig på något vis att använda sig av kvistarna igen.
Jan
– Precis. En bidragande faktor är att IKEA kretsar mycket kring skandinavisk design, vilket innebär ljust trä, och björk var perfekt för det. Och under åren har vi använt björk i faner, bokhyllor, bord och så vidare. Sedan riktade någon blicken mot Polen igen, tror jag.
Per
– Jag tror att det var Roland Johnsson som reste till Finland och han såg att sågverken där bearbetade mycket björk, men den kvistiga delen av björken brändes bara. Det var skräp för dem. Jag tror att han tog initiativet till att skapa limmade björkpaneler med kvistar och tog med dem till Älmhult för att visa dem för oss. Och vår reaktion var ”oj, vad vackert!”. När han sen berättade priset blev vi som galna. Jag tror att den första stor framgången hette NORDEN.
Jan
– Bordet NORDEN, ja.
Per
– Så på sätt och vis gjorde Roland om kvisttricket för furu igen, men med en ny typ av trä.
Jan
– Ja, och det var verkligen vackert eftersom det blev mer som IKEA också, kan man säga. Vi gjorde det till ett material som passade IKEA.
Per
– Med en unik prissättning igen. Massivt trä med riktigt bra kvalitet. Bordet NORDEN sålde riktigt, riktigt bra. Och även idag kan man hitta kvistig björk i sortimentet. Framgången blev så stor att Finland inte räckte till.
Jan
– Ja, det berodde på att Ingvar hade rest till Kina med Örjan Gunnarsson. Jag åkte dit och upp till norra delen av Kina, Mohe. Det fanns mycket björk där. En del av det var kinesiskt, men senare fick jag reda på att en viss del kom in från Ryssland. Dessutom var det av mycket god kvalitet. Under resan köpte jag några buntar faner och skickade det till Swedwood som present.
Per
– Sen hände något speciellt 1989. Vad hände då, Jan?
Jan
– Den stora händelsen var att Berlinmuren föll.
Per
– Berlinmuren, ja.
Jan
– Och det påverkade såklart våra affärsrelationer med företag i östblocket.
Per
– En hel inköpsstrategi föll i bitar och vi blev tvungna att arbeta på helt andra sätt.
Jan
– Precis.
[Anders ringer]
Anders
– Ursäkta mig, Jan. Mitt namn är Anders Hörberg och jag har jobbat med utveckling av massivt trä på IKEA nästan hela mitt liv, i 35 år. 1984 var jag ansvarig för inköpsmarknaden i Sovjetunionen. På den tiden var 95 procent enbart furumöbler. Vi arbetade med den statliga organisationen Exportles. Att arbeta i Sovjetunionen på den tiden var ganska tufft. Det var långsamt, byråkratiskt och vi fick inte besöka alla platser som vi ville. En massa tillstånd behövde skaffas. I början gick det ganska långsamt. Men jag tror att det var 1986 som premiärminister Ryzhkov besökte Sverige och även IKEA varuhuset i Göteborg. Sedan sa han ”de här varuhusen ska vi ha i Sovjetunionen”. Efter det besöket gick startskottet och både regeringen och exportorganisationen i Moskva satte saker och ting i rörelse. Ingvar Kamprad fick en inbjudan att besöka Moskva för att diskutera utvecklingen av varuhus och även utvecklingen av möbelinköp. 1988 åkte vi därför till Moskva och hade ett möte med Ryzhkov i Kreml. Därefter bestämdes det att vi skulle investera i möbelfabriker, öka andelen furumöbler, och andra möbler också, och vi skulle dessutom upprätta ett kontor. Vårt fokus låg på utveckling av furumöbler. Som alla vet upplöstes Sovjetunionen 1991 och Ryssland blev en egen stat med Jeltsin som president. Detta innebar flera förändringar och fabrikerna privatiserades. Det var lite som att börja om från början igen. Detta tog lång tid och Ryssland blev aldrig den stora leverantören av furu som vi hade hoppats. Idag är de däremot ganska stora och till stor del beror detta på att industrigruppen på IKEA har etablerat sig i Sankt Petersburg i Ryssland, och jag blev den första personen som arbetade för IKEA i Ryssland. Jag har anställningsnummer 1 där.
[Anders lägger på]
Per
– Ungefär vid samma tidpunkt började vi att använda ett annat träbaserat råmaterial som har kommit att bli riktigt betydelsefullt. Kommer du ihåg det och hur det började?
Jan
– Ja, jag minns det eftersom jag på den tiden var ansvarig för inköp av kök på IKEA. Det var något som vi idag kallar för board på ram. Sen tror jag faktiskt det var Gillis Lundgren som började undersöka processen närmare och tänkte ”vad mer kan vi göra?”. För återigen använde vi mindre material.
Per
– Ja, detta är inte alls som massivt trä. Detta är mer som en sandwichkonstruktion, eller hur?
Jan
– Ja, det stämmer. Det var denna board, träfiberskivan, som fästes på en ram av furu eller annat material och sedan fylldes med något som vi numera kallar ”honeycomb”. Det ser ut som bi…
Per
– Bikakor?
Jan
– Bikakor, javisst!
Per
– Det är väl papper, eller hur?
Jan
– Ja, det är bikakemönstrat kraftpapper som fyller upp mellanrummet mellan board-skivorna och ramen och gör det hela så starkt. Denna utveckling kom sig av att man ville göra lite större möbler. Vi hade de där små borden, som fortfarande kallas för LACK tror jag, på IKEA.
Per
– Ja.
Jan
– Men Ingvar strävade efter att bygga mer i det här materialet och göra större bord.
Jag vill nämna detta också eftersom jag fick uppdraget att söka efter möjligheter i Kina.
Per
– Det är verkligen viktigt, tycker jag. Du fick uppdraget att åka dit och hitta trä och sätt att använda det för att göra möbler.
Jan
– Precis.
Per
– Där har du kärnan i hur IKEA fungerar. Vi letar alltid efter nya råmaterial och sätt att använda dem på. Men vad hittade du?
Jan
– Jag tänkte att jag kan ju inte bara åka runt som en backpacker såklart. Jag var tvungen att hitta någon med kunskap. Så jag kontaktade ett företag i Sverige gjorde maskiner som smular sönder trä till spånskivor, eftersom de fanns över hela världen. Jag kontaktade också stora internationella pappersbruk för att se vilket trä de använde sig av. Det finns alltid personer i sådana företag som sköter inköp av råmaterial och därför vet mycket om skogsbruket i det området.
Per
– Såklart.
Jan
– Jag reste dit och intervjuade dem och undersökte deras sätt att arbeta, deras strategier och nästan alla hade egna odlingar. Jag sa: ”Det här är bra. Då behöver vi inte använda urskogen utan kan ta från skogsbruket istället”. För att tänka på miljön och så. Där hittade vi två viktiga träsorter. Den ena var eukalyptus och den andra var akacia. Vi började såklart med att ta prover, gjorde beräkningar, och priserna var väldigt bra eftersom de arbetade med pappersmassaindustrin och deras priser var låga.
Per
– Det var inte möbelindustrin, det var pappersmassaindustrin.
Jan
– Ja, för vi var alltid ute efter nya fördelar. Därför lät vi dessa två träsorter, akacia och eukalyptus, tävla mot varandra. I slutändan vann akacia.
Per
– Okej. Varför?
Jan
– Jag har en väldigt god vän, som jag har många historier om, och han bodde då i Malaysia: Kennet Jonsson. Där han bodde fanns inga eukalyptusträd. Men han var en viljestark man.
Per
– Han är viljestark.
Jan
– Ja, som inköpare och han har så mycket energi. Så jag skulle påstå att tack vare honom blev det akacia. Hans sätt att arbeta på bidrog till det beslutet.
Per
– Ja, han har varit hos oss i evigheter. Han var där när det började, nästan. Så han styrde dig mot akacia.
Jan
– Precis. Eukalyptus blev lite för … Det är knepigare.
Per
– Och det är ganska tungt, va?
Jan
– Det är tungt, ja. Man kan säga att densiteten … Om man tar akacia som väger cirka 750 kg per kubikmeter och jämför med furu där siffran är 470 ungefär. Och för eukalyptus är den 900. Så det är tyngre. Dessutom ser akacia ut mer som teak och eukalyptus liknar snarare mahogny. Men det blev knepigare, eftersom vi lät de två träsorterna tävla mot varandra. Då handlade det inte bara om träsort utan även organisationen spelade roll såklart. Kennet var den som drev på för akacia. På den tiden låg inköpskontoret för Asien i Singapore. Man bestämde sig efter det, eftersom de visste utifrån det vi tagit reda på, att det fanns många odlingar i Laos. Anledningen till att det fanns odlingar i Laos var att under Vietnamkriget föll faktiskt de flesta bomberna i Laos. Amerikanska organisationer har därför bidragit till återplantering av skog och så vidare. De odlade då eukalyptus och deras plan var att bygga en damm tillsammans med internationella banker.
Per
– För vattenkraft.
Jan
– Vattenkraft.
Per
– Energi från vattenkraft.
Jan
– Energi från vattenkraft, ja. Det fanns mycket tall där som behövde huggas ner. Organisationen där bestämde sig därför, utan att diskutera med någon, att börja bygga ett sågverk i Laos tillsammans med en svensk som bodde i Laos. En stor entreprenör och en riktigt bra kille. Så helt plötsligt hade vi ett sågverk i Laos. Jag visste inte om något av det just då. Men jag fick ett samtal från Stig Holmqvist.
Per
– Han var ansvarig för vår egen produktion, i företaget Swedwood.
Jan
– Precis. Han ringde mig och sa: ”Vill du åka till Laos?” ”Varför?” ”Det finns två anledningar: en är att de planerar att bygga en damm. Och den andra är att de vill att vi investerar i ett sågverk där.” ”Okej, vi kan åka dit. Kan du skicka alla papper om det, så att jag kan förbereda mig?” Han skickade all information och några veckor senare satt vi på flyget på väg till Bangkok. Jag hade läst alla papper och sa: ”Ja, det var ju intressant att vi nu äger ett sågverk i Laos.” ”Nej, nej, nej. Vi äger det inte,” sa han. ”De vill att vi ska köpa det, men vi ska inte prata om det.”
”Jo, men vi äger sågverket,” sa jag till honom. ”Nej.” Han började att bli lite arg. ”Varför säger du så? Vill du att jag ska ändra mig, eller vad…?” ”Nej.” ”Om jag läser rätt så äger vi det.””Var står det?” frågade han. Jag tog fram pappret med informationen markerad och gav det till honom. ”Oj då” sa han. Hur som helst, vi kom dit och den svenska entreprenören, som vi ägde sågverket med då, plockade upp oss i en Land Rover. Och Stig sa: ”Vilken schysst bil du har.” ”Den är inte min”, sa han. ”Den är er.” Det var väldigt roligt. Under de dagarna vi var där så avslutade vi det ägarskapet, kan man säga.
Per
– Det var en av några återvändsgränder vi hamnade i.
Jan
– Det satte punkt för eukalyptus, kan man säga, eftersom det var den sorten som fanns där.
Per
– Men du hittade annat också. Du hittade andra möjligheter i Fjärran Östern som idag är väldigt viktiga.
Jan
– Precis. Du tänker på bambu, eller hur?
Per
– Jo, precis.
Jan
– Men det började faktiskt med Ingvar det också. Han var i Vietnam …
Per
– Var det för hans 60-årsdag?
Jan
– Ja, och på den tiden var hans son Jonas stationerad där som produktutvecklare och designer. När Ingvar kom hem berättade han om ett billigt material som inte användes till någonting. Och han beställde en pall med bambustammar. Några veckor senare dök den upp på kontoret och den stod där i flera veckor och började bli möglig, eftersom ingen ville kännas vid den. Ingvar trodde att alla skulle nappa på hans idé, men ingen gjorde det och till slut började det att lukta. Och min chef på den tiden, Kurt Wirland, sa sedan: ”Kan inte du undersöka det här och se? Vi måste svara Ingvar.” Mer eller mindre.
Per
– Vad vi ville göra med bambun?
Jan
– Jag hade tur eftersom IKEA of Sweden samtidigt höll på att diskutera olika golv. De letade efter nya uttryck och material. Så vi, jag och en av de jag anställt i Vietnam, åkte ut till en fabrik och gjorde en liten platta så här, handgjord, och sa: ”Ja, vi kan göra golv och skickade den till IoS (IKEA of Sweden).” Vi bestämde även pris och allt och sa: ”Inom en månad.””Mycket bra. Hur mycket kapacitet har du? När kan du leverera?”
[Skratt]
Per
– Men du kom på bambugolvet, eller hur?
Jan
– Precis.
Per
– Du kom på hur man skulle tillverka det och hur man skulle använda materialet helt själv.
Jan
– Ja.
Per
– Vi har haft några vackra möbelserier i bambu. Inte bara badrumsserier utan andra också. I en av PS kollektionerna fanns ett köksbord, otroligt. Vi får säga som Ingvar alltid sa: ”Det mesta är ännu ogjort. Underbara framtid!” Och det gäller även för bambu, tror jag.
Jan
– Ja, absolut.
Per
– Man kan fortfarande göra massor med bambu.
