Nya trådar

”Jag var drygt 30 och hade bestämt mig för att sluta med textil och göra något helt annat i livet”, berättar Vivianne, idag 82 år.

En höstdag 1973 ringde telefonen. Det var Inger Nilsson, den avgående textilansvariga på IKEA, som ville ha Vivianne som sin efterträdare. ”Jag lyfte luren och där var Inger som sa ’Varför i helvete söker du inte mitt jobb?’”, minns Vivianne, som hade lång, djup och bred erfarenhet av textilindustrin. Hon visste det mesta om allt från vävning och olika material till att rita mönster och planera kollektioner.

Som designer och ansvarig för både kollektioner och affärsutveckling på bland annat Borås Wäfveri hade Vivianne utvecklat nära samarbeten med flera av dåtidens främsta textilformgivare. Nu gick hon ganska motvilligt med på att träffa Hans Ax, dåvarande VD på IKEA.

”Det var nog den sämsta arbetsintervjun jag har varit på”, säger Vivianne. ”Vi var båda rätt ointresserade. Jag sålde inte in mig och Hans Ax sålde inte in jobbet. Jag åkte hem och tänkte inte mer på IKEA.”

Eftersökt

IKEA gav inte upp och snart ringde telefonen igen. Det var Kjell-Åke Perbo som hade fått i uppdrag att omorganisera hela textilavdelningen. Ville Vivianne ta hand om Gardiner? Allt från metervaror och färdigsydda gardinlängder till rullgardiner, duschdraperier och tapeter. Nu började Vivianne vackla. ”Skulle jag jobba någonstans så var ju IKEA ändå det bästa som fanns på marknaden. Ett jättefint sortiment och stora möjligheter”, tänkte hon och tackade ja till tjänsten. Några veckor senare kom frågan om Vivianne kunde ta Sängtextil också. ”För att jag skulle klara av båda avdelningarna – vara två produktchefer i en – fick jag två assistenter. Irene Odd på Sängtextil och Lea Kumpulainen på Gardiner.”

Den första augusti 1974 började Vivianne på IKEA. Hon, Kjell-Åke Perbo och hela textilteamet satt tillsammans i ett kontorslandskap – något helt nytt vid den här tiden. ”Kjell-Åke hade ställt sitt skrivbord precis vid ingången och spände ögonen i alla utomstående som kom dit. Han ville att vi skulle ha arbetsro! Den bästa chefen jag någonsin har haft”, säger Vivianne.

Snabb kollektion

Från första arbetsdagen hade Vivianne knappt fem månader på sig att skapa sin första textilkollektion. Hon behöll stabila storsäljare och kombinerade dessa med några väl utvalda nya artiklar.

”I ett sortiment måste det finnas en balans, en bas med grejer som går bra år ut och år in. Utöver det finns det ett litet utrymme på toppen för att göra nytt och mer vågat. Sånt som har nyhetsvärde och kan väcka uppmärksamhet och driva folk till varuhusen”, förklarar Vivianne. ”De kommer för att titta på det nya men så köper de annat också. Hela kollektionen kan inte driva. I slutändan mäts man ju på säljresultatet, inte det som pressen tycker är mest spännande.”

Idag kommer Vivianne knappt ihåg hur den där första kollektionen såg ut. ”Pressvisningen hölls i juni 1975 och kvällen innan satt vi alla tillsammans och klippte ut små tygprover som vi skulle ge till journalisterna, även Kjell-Åke! Vi hade haft så kort om tid så jag hade inte så mycket nytt att visa. Men något hade vi väl åstadkommit.”

”Det är inte så lätt att räkna ut om man bara sitter på sin kontorsstol.”

Örat mot marken

Trots intensiva dagar under den inledande perioden reste Vivianne runt i Sverige för att personligen besöka textilavdelningarna på olika varuhus. ”Det var en policy på IKEA att man som produktchef skulle besöka alla varuhusen en gång om året. En jättebra ordning. Man lärde känna sina ’tanter’ som hade kundkontakt varje dag och det var otroligt lärorikt. Vi lade också upp tygerna på hyllorna för att se vad som fungerade och inte. Det är inte så lätt att räkna ut om man bara sitter på sin kontorsstol.”

Snart tog dock produktchefsassistenterna Irene Odd och Lea Kumpulainen över resandet i Sverige och delar av Europa, liksom administrativa uppgifter som att skriva sortimentrådsprotokoll. Jobbet som produktchef krävde hela Viviannes analytiska och estetiska förmåga. Hon byggde upp ett nätverk av formgivare, inköpare, varuhuspersonal, lager och 150 leverantörer. Dessutom designade hon flera egna mönster och höll samtidigt järnkoll på affärerna.

”Jag hade 2.000 artiklar i min datalista över sortimentet och kunde följa varje produkt, se vad som sålde och analysera om en artikel var på väg upp eller på nedåtgående”, berättar Vivianne. Bit för bit utvecklade hon och medarbetarna textilsortimentet och en profil med enkel skandinavisk stil med inslag av djärva mönster och starka färger. Ett arbete som bidrog till att stärka den visuella identiteten för hela IKEA.

Växtvärk

När Vivianne kom till IKEA kastades hon in i en stor omorganisation. IKEA hade expanderat kraftigt och hade växtvärk. Sedan starten hade Ingvar Kamprad hållit i alla trådar men nu gick det inte längre. IKEA planerade nya varuhus över hela Europa och Nordamerika och det krävde nytänkande. Utöver de biträdande produktcheferna, de unga men mycket kompetenta Irene Odd och Lea Kumpulainen, hade Vivianne textilingenjören Lars Göran ”LGP” Peterson, vid sin sida. ”Världens bästa textilinköpare”, säger Vivianne om LGP, som började på IKEA som 25-åring redan 1969.

LGP och Vivianne strävade ständigt efter att göra den bästa affären – för IKEA, för leverantörerna och för kunderna. ”Det fanns alltid alternativ som inte kostade skjortan”, säger Vivianne. ”Det viktiga var att tillverka rätt grej på rätt ställe. Att inte komma med en skiss till en fabrik som inte har de rätta maskinerna eller rätt material. Efter tio år i textilindustrin i olika typer av produktion, både väverier och tryckerier, hade jag den praktiska kunskapen medan Lars-Göran var utbildad tekniker. Det gjorde att vi var fruktansvärt bra tillsammans.”

I den nya organisationen fick Vivianne och hennes medarbetare sköta sig själva. ”Det var vår smala lycka, för då fick vi hålla på utan att någon la sig i”, säger Vivianne. ”Det var en företagskultur som präglades av att få ta ansvar, våga och växa med uppgiften. Man fick göra fel bara man ställde det till rätta. Kjell-Åke var alltid redo att stötta när det behövdes, men oftast fick han mig att förstå att jag redan visste vad jag skulle göra. ’Det där har du ju redan löst’, brukade Kjell-Åke säga.”

På samma sätt litade Vivianne på att hennes medarbetare som Irene, Lea och senare Yvonne Andersson, kunde arbeta självständigt. ”De visste vad jag tänkte och vart vi skulle någonstans. Vi jobbade parallellt och hjälptes åt – alla var lika gulliga, duktiga och ansvarstagande. Det fanns en otrolig vänskap och gemenskap på avdelningen”, säger Vivianne.

Nya tider, ny roll

Textil utvecklades nu till ett av de snabbast expanderande affärsområdena på ett växande IKEA, vilket krävde noggrann kontroll över både design och affärer. Det handlade om en genomgripande förändring. Sortimentet breddades och antalet artiklar ökade lavinartat. Vivianne utvecklade nya säljstrategier och såg till att textil fick allt större utrymme i den för tiden så viktiga IKEA katalogen. Resultatet syntes inte minst i att omsättningen ökade kraftigt.

Hårddisk i huvudet

Vivianne beskriver sin hjärna som en ”hårddisk” där hon lagrar allt hon ser och hör, alla sina erfarenheter. ”Jag lägger ihop det och ibland kommer det ut något bra. Och ibland blir det åt helvete. Kjell-Åke Perbo sa ofta att man ska ha minst 50 procent rätt. Och det lyckades jag nog med.”

En hörselnedsättning sedan barndomen hjälpte Vivianne att utveckla ett skarpt bildminne. Hon lärde sig läsa på läppar och blev bra på att ”läsa av människor”, men brukar säga att hon egentligen aldrig skulle haft ett jobb med så många möten och människor. Hon beskriver sig som lite av en ensamvarg och säger att hon var i ”sitt eget huvud”. Men, tillägger hon, det gjorde kanske inte så mycket.

”Som produktutvecklare måste du ju vara två år fram i tiden. Det mesta man ser är redan passé för en själv. När Irene, Lea och Yvonne höll på med aktuella kollektioner, var jag någon helt annanstans. Det gäller att ha en känsla för vad som kommer och ta in allt runtomkring sig. Se på filmer, läsa böcker och läsa av samtiden, gå på teater och utställningar.”

Ny jäst i degen

Inköpsresor runt om i världen har varit viktiga inspirationskällor. Oftast reste Vivianne på egen hand för att träffa leverantörerna och hitta nya marknader, som i Pakistan och Indien. Under sitt första besök där guidades Vivianne av Mr. Nath, den allra första leverantören som IKEA jobbade med där. Tillsammans reste de till städer som Varanasi, Delhi och Jaipur, och till en liten by där tyget INDIRA vävdes för hand. ”Det var en upplevelse”, minns Vivianne. ”Indien var överväldigande med alla dofter och ljud – jag sov nog inte på fyra dygn. Från Indien reste jag vidare till Pakistan för att träffa Inez Svensson. Hon jobbade just då för FN med att hjälpa till att utveckla en modern textilindustri i landet. Där minns jag särskilt ett fantastiskt besök i Sindh-provinsen. Och alla intryck åkte in i hårddisken i hjärnan.”

Vivianne sparade inte bara sina intryck i huvudet. Hon nålade och klistrade också upp dem på väggen på IKEA. ”Viviannes vägg” blev snart ett populärt besöksmål för folk som ville få en känsla för vart vindarna blåste. Här växte ett ständigt föränderligt collage fram med bilder, tidningsurklipp, färgprover och tygbitar som inspirerade till nya idéer.

”Man gör ju en deg av alla sina erfarenheter men det behövs ny jäst i degen ibland för att det ska bli någon utveckling. Det blir ju inget nytt med mer av samma”, säger Vivianne.

Lockar 10-gruppen

1977, efter några år på IKEA, började Vivianne bli varm i kläderna och ville tillsätta ”lite ny jäst i degen”. Hon vände sig till designkollektivet 10-gruppen med en förfrågan: kunde de tänka sig att skapa en kollektion exklusivt för IKEA. 10-gruppen hade bildats 1970 av textilformgivaren Inez Svensson och nio andra formgivare som alla hade olika men moderna uttryck. Vivianne hade kontakt med gruppen sedan sin tid som designchef för mönsterateljén på Borås Wäfveri.

Vid den här tiden hade 10-gruppen tagit fram en kollektion med 10 mönster i olika färgställningar, men hade svårt att hitta någon som ville producera den. Till slut erbjöd sig Borås Wäfveris dåvarande marknadschef, Nisse Lindgren, att sätta kollektionen i produktion. Som designchef för hemtextil lärde Vivianne känna alla tio formgivarna under produktionen. ”De var väldigt olika sinsemellan och mönstren spretade åt olika håll. Men de hade en gemensam vision. Och Inez var den som kunde hålla ihop allt.”

Inez Svensson och Vivianne hade mötts första gången i början av 1960-talet på Beckmans skola i Stockholm. Inez var lärare och Vivianne elev, men det var först långt senare som de blev vänner och kollegor. ”Vi talade samma språk och hon hade ju den där känslan för vad som skulle hända”, säger Vivianne. ”Om det skulle bli schackrutigt eller något annat. Hon var generös också, det är det inte alla formgivare som är. Inez var ju inte bara intresserad av sina egna grejer, utan också av tidsandan och andra människor.”

Det var till Inez Vivianne vände sig med frågan om 10-gruppen ville rita mönster för IKEA. ”Hon var en av få som kunde tänka sig att jobba för industrin och stora företag på 1970-talet. Det var en tid när alla på Konstfack tyckte att det var det värsta som fanns”, minns Vivianne. ”Men de visste vem jag var och hade tydligen nog med förtroende för mig.”

En vecka i augusti 1977 samlades formgivarna för att gemensamt skissa på IKEA kollektionen. ”Jag frågade inte Ingvar eller någon annan om lov. Jag bara beställde och sen satte sig alla tio och ritade”, säger Vivianne. Hon fick sedan ”välja och vraka” bland alla skisser och plockade ut till påslakan, tapeter, metervaror och till två stora tygstycken med collage av olika tyger.

Testat i verkligheten

På 1970-talet utvecklades IKEA varuhusen till vad man kallade miljövaruhus. Inrednings- och marknadsföringsansvariga Mary och Lennart Ekmark byggde upp rumsmiljöer som visade upp olika typer av hem, ofta med en både humoristisk och politisk udd. Vivianne använde flitigt rumsmiljöerna i Älmhults varuhus för att prova ut nya mönster. ”Jag behövde ta reda på om jag tänkte rätt. Och genom att se tapeter och tyger i hemmiljö kunde besökarna lättare förstå hur det skulle kunna se ut hemma hos dem.”

Mot slutet av 1970-talet kände Vivianne en växande frustration över textilavdelningen på IKEA varuhuset i Älmhult. Den hade tappat stilen och gick mest ut på att hänga upp tyger i stora oformliga sjok. Trots att IKEA erbjöd hundratals olika färger och mönsterkombinationer var det svårt för konsumenterna att få en klar överblick av utbudet.

Vivianne vände sig till sin partner, den holländske designstrategen Cornelis Janssen, för hjälp. Han höll just då på att göra om hela varuhuset. Men när bara textilavdelningen återstod att förändra orkade han inte mer. ”Det fick vara bra så”, tyckte han. Vivianne säger: ”Jag blev så ledsen att jag gick hem och grät en hel eftermiddag, och då ändrade han sig.”

Godisbutik för tyger

Textilavdelningen hade vid den här tiden blivit en populär destination för textilintresserade. Det gällde framför allt kvinnor som ville skapa ett bättre liv hemma med textilier till låga priser. ”Vi gjorde marknadsundersökningar som visade att en del kunde åka 10–20 mil bara för att köpa tyg”, berättar textilingenjören LGP. ”För en billig peng kunde man ju förändra hemmet.”

”Alla hade symaskin hemma och tyg var ett enkelt sätt att förvandla hemmet”, säger Vivianne. ”Om du inte hade råd att köpa en ny soffa kanske du har råd med några meter tyg. Så kan du lägga det över den gamla soffan. Textil är ett medel, ingen färdig produkt.”

Vivianne och Cornelis ville tillbaka till hur det brukade se ut i äldre tiders tygaffärer. Med tygbalarna väl synliga och prydligt sorterade efter färg och mönster. Cornelis skapade nya vinklade hyllor för tygbalarna tillsammans med den lokala smeden i Älmhult. En design som senare blev standard i alla varuhus. ”Cornelis ritade skissen på baksidan av en cigarrask. Han var expert på det man kallar ’management by walking around’!”, berättar Vivianne med ett skratt. ”Han gick runt och tittade, pratade med personen och med smeden och fick på det viset fram ett resultat på kort tid.” Cornelis Janssen tog också fram ny ljussättning som fick färgerna att spraka. Textilingenjören LGP kommer ännu ihåg hur det var att komma in på den omgjorda textilavdelningen. ”Det kändes som en godisbutik!”

När Vivianne Sjölin reflekterar över sitt arbetsliv blir det tydligt att hon alltid har jobbat med större sammanhang, inte enstaka projekt. Hon är en som ”aldrig blir färdig” och som alltid satt människors behov i centrum, oavsett om det gällde textil, möbler eller glas – som under hennes tid på Kosta Boda efter IKEA.

”Jag har tagit fatt i ett sortiment och försökt hitta det människor behöver i sin vardag, som en enkel tidskriftssamlare eller ett litet bord”, säger Vivianne. ”Man ser vad som fattas, beställer av formgivarna, diskuterar med produktionen så att det fungerar till rätt pris, har koll på marknaden så att man inte gör samma som alla andra, utan hittar något unikt. Sedan ska man försöka övertyga ledningen och marknadsfolket om att detta är en bra produkt för företaget. Det är svåraste biten.”

Pang på rödbetan

1979 gick Vivianne Sjölin vidare till ett nytt jobb inom IKEA. Där skulle hon komma att vara med och skapa ikoniska produkter som bordet LACK och tidskriftssamlaren SNACK. Men hon var alltid redo att hjälpa sina tidigare medarbetare på textilavdelningen. Som när Ingvar Kamprad oväntat önskade en ny kollektion från 10-gruppen i mitten av 1980-talet, och Irene Odd, dåvarande produktchef för metervaror, bad Vivianne om hjälp med att kontakta Inez Svensson.

Mönstren för den nya 10-gruppen-kollektionen gjordes av Inez Svensson och Birgitta Hahn. Vivianne tog för säkerhets skull med Inez på en promenad i det expanderande Älmhultvaruhuset, som hade alltmer varor som tävlade om uppmärksamheten. ”Jag förklarade för Inez att man nu inte bara kunde vara en som går och småviskar utan tygerna måste säga ’Jag är rutig! Jag är randig!’ Det måste vara pang på rödbetan för att sticka ut i myllret av produkter”, säger Vivianne. Hon berättar att när formgivarna senare satt och skissade i ateljén lyssnade de på radion och där säger någon att ”det var schyssta bananer”. ”Det fastnade i Inez hjärna och blev till en skiss av tyget som fick heta RANDIG BANAN.”

Skrämmande resultat

När Vivianne gjort beställningen drevs arbetet vidare av de unga kollegorna som tagit över på textilavdelningen. Yvonne Andersson och Irene Odd minns att de kände stor entusiasm över kollektionen och satsade på flera olika mönster och många produkter. ”Vi hade till och med sytt kläder av tygerna som vi hade på oss när vi skulle visa dem första gången”, säger Irene.

”På varuhuset i Älmhult gömdes tygbalarna under borden så att de inte skulle ’skrämma kunderna’.”

Idag betraktas RANDIG BANAN som en textilikon. Men så lät det inte 1985, då de unga kvinnorna på textilavdelningen sågades brutalt av säljledningen. ”Då fick man bannemej veta att man levde för att man hade tagit fram det!” säger Yvonne Andersson. Vivianne instämmer. ”Jag kommer ihåg att jag kände mig ledsen över att de fick det så tufft.”

Yvonne berättar om när kollektionen skulle visas för press och medarbetare första gången. ”Jag fick rådet att jag skulle ha en vit gardin framför interiören [med tygerna] så att inte säljarna skulle bli helt chockade”, säger Yvonne. ”På varuhuset i Älmhult gömdes tygbalarna under borden så att de inte skulle ’skrämma kunderna’. Så någon försäljningssuccé blev det inte då.”

Förvirrade mönster

Senare under 1980-talet skulle IKEA drabbas av både ekonomisk kris och sortimentsförvirring. ”Migränmönster” i aprikos hamnade på omslaget till IKEA katalogen och för många kändes det som slutet på en textilepok. Denna hade inte bara gett IKEA ett världsomspännande rykte som textil- och heminredningsdestination, utan hade också bidragit till kraftigt ökad omsättning. Textilarbetet bidrog till att stärka hela den visuella identiteten för IKEA och till att många fler människor upptäckte nya sätt att kunna skapa ett personligt hem.