Textilrevolution

Inger kom till IKEA 1965 med en utbildning vid Borås textilinstitut och ett flertal chefspositioner, senast på Marieholms Yllefabrik, i bagaget. Nu var Sveriges textilindustri i kris och Inger längtade efter något nytt. Uppdraget att bygga upp en textilavdelning värd namnet på IKEA kändes som en spännande utmaning. Hon började med att försöka få in mer bomull och starka färger på IKEA, där det mesta vid denna tid gick i olika gråa nyanser.

Det var på 1950-talet, i takt med att folk fick råd att bry sig om heminredning, som en helt ny syn på vardagstextilier i hemmet växte fram. I början av 1960-talet hade efterfrågan på textil ökat så mycket på IKEA att Ingvar Kamprad insåg att han behövde hjälp. Själv hade han varken kunskap eller intresse för textil eller mönster. Han började söka efter någon som kunde hjälpa till med ett helhetstänk kring färg och heminredning och anställde 1962 den danska textilkonstnärinnan Bitten Højmark.

Hon fick i uppdrag att koordinera textil- och mattsortimentet och 1965 lanserades hennes kollektion LINJE HARMONI. I katalogen presenterades den så här: ”[…] vi vill på alla sätt underlätta för våra kunder det många gånger svåra färgvalet i inredningen. Vi presenterar ett praktiskt taget skräddarsytt inredningsprogram med denna serie, där vi inte endast satsar på design utan i lika hög grad på kvalitet i material och tillverkning. Vi har låtit utarbeta serien hos välkända svenska tillverkare.” Bitten och LINJE HARMONI pekade ut en ny riktning med allt från gardiner till mattor och möbeltyger i grönt, rött och blått, men fortfarande i dämpade toner. Det skulle Inger Nilsson ändra på när hon tog över rodret 1965. Då hade Bitten Højmark återvänt till Danmark.

Ny era inleds

Inger Nilsson kom till IKEA rustad med ett nytt hjälpmedel, utvecklat av fysikern Tryggve Johansson på Försvarets Forskningsanstalt, FOA. Det var den första svenska versionen av NCS, det naturliga färgsystemet, ett internationellt färgbeteckningssystem som fortfarande används inom bland annat arkitektur och design. Inger såg NCS som oumbärligt i arbetet med färger och nyanser och ville se det användas överallt på IKEA. Hon reste runt till varuhusens textilavdelningar och förklarade hur systemet kunde användas för att presentera tyger för konsumenterna på ett vackrare och mer inspirerande sätt. ”Jag förklarade för alla hur det fungerade”, minns Inger. ”Att den ena färgen stödjer den andra och att om vi visar tygerna i färgordning så ser det mycket vackrare ut.”

Inger arbetade nära Börje Lång, den första textilingenjören på IKEA. Det var han som brukade ta emot textilförsäljarna när de kom med sina stora väskor fulla av tygprover. En dag fick Inger syn på något färgstarkt som stack ut bland allt det gråa i väskorna. ”Jag blev jätteglad och sa till Börje: ’Den köper vi!’ Tyget hette TURKU och kom från Barkers i Finland, som sedan blev vår första leverantör av riktiga bomullstyger.”

Ingvar Kamprad var fortfarande mest intresserad av möbler och budgeten för mönsterinköp var noll. ”Kanske förväntade sig Ingvar och de andra att jag själv skulle rita mönstren, men det var jag inte intresserad av”, säger Inger. Hon ville ta in mönster av tidens bästa formgivare och skapa nya kollektioner. Tillsammans med Börje Lång började Inger bygga upp en helt ny textilprofil med en kombination av bastextilier och färgstarka designexperiment. ”Några hundralappar till mönster lyckades jag skaka fram ibland”, minns hon.

Efter sina många år i branschen hade Inger redan ett brett kontaktnät och många vänner som var textilformgivare. ”Jag tyckte att det var så roligt när de ritade nya mönster åt IKEA. Ibland kom de till oss och skissade något, och så sa jag ’Åh, så fint, om du gör så, så kan vi göra så sedan och så köper jag det’.” Genom att, med Ingers egna ord, ”använda smicker och list” fick hon också allt fler att gå med på att sälja mönster med ensamrätt för IKEA.

’Du kan väl inte tala med katter?’

Inger sökte även upp formgivare som hon inte kände personligen, som legendaren Viola Gråsten, som då arbetade på Mölnlycke textilindustri. Kunde Viola tänka sig att rita ett mönster för IKEA? ”Jag minns att hon gick in på sitt lilla kontor och ringde hem till sin katt, en siames. ’Du kan väl inte tala med katter?’, sa jag, som aldrig hade varit med om något liknande. Men det kunde hon tydligen. Senare kom hon till oss på IKEA och ritade en stor vacker svart blomma och ett bladverk. ’Åh, det var det vackraste mönster jag någonsin har sett’, sa jag. Och då fick jag köpa det för 200 kronor. Det var Violas första mönster för IKEA. Senare gjorde hon flera, bland annat en annan svart blomma som trycktes på flortunna pappersgardiner. Och flera storblommiga kretonger.”

Spända tider

I slutet av 1960-talet upplevde svensk design en boom och flera designers och varumärken uppmärksammades internationellt. Tack vare nya moderna trycktekniker, som avancerade screentryckmaskiner, minskade också tillverkningskostnaderna. Folk hade råd att köpa tryckta tyger och kunde oftare byta ut sina vardagstextilier. Allt detta gjorde det möjligt att tillverka mönstrade produkter i fler varianter och större volymer.

Men i det politiskt turbulenta klimatet på 1960-talet uppstod ibland spänningar mellan formgivarna och textilindustrin. Den senare tyckte att designern borde anpassa sig mer till marknadens krav, medan formgivarna saknade konstnärlig frihet. Ändå lyckades Inger övertala många unga designers att samarbeta med IKEA. Hon hade stor draghjälp av textilformgivaren Inez Svensson, som sedan 1950-talet hade varit en drivande kraft inom svensk textildesign. Inez lyfte gärna fram unga talanger och besökte en dag IKEA med den några år yngre formgivaren Sven Fristedt i släptåg.

”Sven var ju en ganska inbunden och butter typ, självständig och envis, precis som jag själv”, berättar Inger. ”Jag sa att ’Det vore roligt om du kan göra något särskilt för oss’. Sven öppnade sin portfölj och så kunde vi plocka ut de första mönstren vi sedan producerade tillsammans.” 1968 hamnade hans stormönstrade kretonger på möbler och hemtextilier som MYRTEN, TARANTELLA och SOMMARGYLLEN. Dessa kom att spela en viktig roll i att skapa en modern sortimentsprofil för IKEA. Och 1968 kom fåtöljen POLO med ny klädsel i hans lätt psykedeliska svartvita MYRTEN.

Nya insikter

I slutet av 1960-talet fick Inger Nilsson och Börje Lång en ny medarbetare i textilingenjören Lars Göran Petersson. Han blev snart känd som LGP inom hela IKEA. Än idag minns han hur anställningsintervjun gick till. ”Jag kom in och där satt Ragnar Sterte med sin pipa. Han hade ju en klappstol som besöksstol. Han ville inte ha långa besök så man satt obekvämt. ’Jaså, du kan textil, du’, frågade han. ’Ja, lite kan jag väl’, sa jag. ’Och du bor i Älmhult?’ ’Ja, det gör jag’, ’Ja, det finns väl ingen anledning att gå över ån efter vatten’, säger han. Och så hade jag fått jobbet.”

LGP och Inger samarbetade med industrin, däribland Borås Wäfveri, med allt från design till ny teknik och nya standarder. Tillsammans gjorde det nya radarparet också mycket för att höja kunskapen om textilproduktion inom IKEA. ”Det fanns en allmän uppfattning om att ’tyger, det är sånt som ligger på hyllorna, det är bara att gå och hämta’.”, säger LGP. ”Det var möbler som var svårt att tillverka! Vi började ta med oss möbelkillarna till textilfabrikerna så att de fick se vad som krävdes för att få fram en meter tyg – allt från kardning, balbrytning till vävning, färgning, tryckning och beredning. De var förvånade över att det var så många steg och maskiner involverade och sa: ’Vi har ju bara en borrmaskin och en hyvel’.”

Tårar i Portugal

Samtidigt som efterfrågan på textil var på stark frammarsch på IKEA blev textilbranschens kris allt djupare. Hårdast drabbade var klädtillverkarna men även hemtextilproducenterna fick problem och allt fler fabriker lades ner. Inger och LGP tvingades därför resa utomlands för att hitta fler leverantörer. Första resan gick till Östtyskland och nästa till Portugal. Efter en skakig flygfärd kom Inger och LGP fram till sitt hotell och upptäckte att de var inbokade i samma rum. Typiskt för Ingvar Kamprads sparsamma strategi men stressande för LGP som var ung och nygift. ”Ni skulle ha sett hans min”, säger Inger. ”Jag tog sängen och han sov på golvet i hallen.”

Kvällen tillbringades på hotellrummet där Inger och LGP letade efter möjliga leverantörer i telefonkatalogen. Dessa skulle de sedan försöka hitta nästa dag. ”Det var pionjärverksamhet”, slår LGP fast. ”Nästa dag körde vi upp i bergen i en hyrd gul folkvagnsbubbla. Vi fick tuta och kryssa mellan hästar och andra djur på vägarna.”

”Då kom tårarna, för jag visste att detta var produkter som hade hållit i gång de sista textilfabrikerna hemma.”

”Vi kom till de största väverier jag någonsin hade sett”, minns Inger. ”Enorma enplansindustrier. Och när vi gick fram till vävstolarna upptäckte jag att de höll på att väva handdukar, disktrasor och annat i bomull till svenska Försvarsmakten. Då kom tårarna, för jag visste att detta var produkter som hade hållit i gång de sista textilfabrikerna hemma. Nu hade även det flyttats utomlands. Det var en chock och en sorg att så tydligt se slutet på svensk textilindustri.”

Milstolpe för hemmet

1970 års katalog speglade en milstolpe för IKEA. Möbel-IKEA kallades nu IKEA och varuhusen beskrevs som miljövaruhus. Där byggdes kompletta rumsmiljöer upp med färgglada textilier som skulle inspirera konsumenterna. IKEA var inte längre bara möbelhandlare utan en heminredningsdestination med allt under ett tak. Och för första gången utgjorde textilier en fjärdedel av omsättningen på IKEA.

Produktionen hade flyttat utomlands på 1970-talet men IKEA och andra stora kedjor som KF, Kooperativa förbundet, fortsatte att köpa mönster i Sverige. Det fanns nu en ny generation mönsterdesigners som drev självständig produktion och egna, mindre butiker. Bland dem fanns den idag ikoniska 10-gruppen, där Inez Svensson var äldst och mest etablerad. När Inger åkte till Stockholm hälsade hon gärna på i Inez ateljé, för att få tips om nya utställningar och om vart vindarna blåste.

”Jag satt vid ritbordet och själv låg hon i sin Magistrettistol, den där gynekologstolen, ni vet. Och så garvade hon ’Hö hö, Inger kan du hitta någonting i skräpet där?’ Och så tittade jag på alla hennes papper och skisser. En gång hittade jag en pappersbit där hon hade ritat en droppe, så vacker. ’Titta, här ligger ju ett duschdraperi’ sa jag. ’Ja, vad ska jag göra med det?’, frågade Inez. ’Du måste fortsätta rita dropparna och så trycker vi det på plast’. Så köpte jag det mönstret för 100 kronor och det blev till duschdraperiet PLASK. Det hängde sedan länge i vart och vartannat svenskt badrum.”

En dag kom Inez till Inger med en skiss på ett randigt tyg i vitt och orange. Helst skulle det tryckas på tyg, tyckte Inger, men att trycka ränder på tvären hade ingen lyckats med förut. Tvärrandiga tyger var historiskt alltid vävda, för det ansågs vara tekniskt omöjligt att trycka utfallande tvärränder. Dessutom skulle det bli krokigt och snett.

”Det får vi lösa på något sätt”, sa Inger, och satte tekniker och leverantören i arbete. Det krävdes teknisk utveckling och många feltryck innan man hittade rätt teknik. De randiga tygerna i olika färgställningar fick heta STRIX och STRAX och hamnade på omslaget till 1972 års katalog, vilket var stort i IKEA världen. Tygerna blev en omedelbar och långlivad succé.

1972 släpptes även populära MAJSOL av legendariska designern Göta Trägårdh. Inger bjöd in Göta till IKEA när hon hade gått i pension, för att be henne rita ett unikt mönster, helst något riktigt stort med blommor. ”Jag kommer ihåg att Göta reste sig upp ur stolen, måttade med handen en bra bit över golvet och sa ’Då ska det vara så här stort!’ Och så ritade hon en otroligt fin stor solros. Senare kom hon tillbaka med ett färdigt mönster och det blev MAJSOL, en riktig storsäljare.”

Efter nära tio intensiva år lämnade Inger IKEA och gick vidare till nya äventyr inom detaljhandeln. Nästan två decennier senare övertalades hon att återvända, nu som produktutvecklare av möbeltyger med hela världen som arbetsfält. Hemma hos Inger, i föräldrahemmet på den skånska landsbygden, finns minnen från många resor under ett långt yrkesliv. Arbetsresorna var viktiga för Inger, inte bara för inköpen utan framför allt för inspirationen. På väggen hänger två snillrika och sylvassa knivar, en rund och en krokig. De hittade Inger när hon letade efter tygproduktion i Kenya för IKEA. Intill ytterdörren hänger en pärlprydd väska från samma resa. Men några inköp blev det inte. ”Jag upptäckte tyvärr att de tryckte alla sina tyger i Belgien.”

De flesta minnesbilderna har Inger dock i huvudet och några bleknar aldrig. ”En gång skulle jag på inköpsresa till Kina och tog Transsibiriska järnvägen för att få se så mycket som möjligt på vägen. Jag hoppade av i Ulan Bator, för att ta reda på om Mongoliet hade någon bra textilproduktion. Det hade de inte, men jag glömmer aldrig en utflykt jag gjorde, det går knappt att beskriva. Att vakna på morgonen i ett stort tält, och när du slår upp det kommer folk på hästar, utan sadlar. Kullen framför skogen är helt täckt av gul sibirisk vallmo. Och när jag sätter foten utanför tältet är det på edelweiss – blommor så långt det gick att se. Så det är jag tacksam över, att jag fick se så mycket vackert.”