Tyngsta fiaskot

I januari 1968 fick Ingvar Kamprad ett samtal från Eric Andersson, pianobyggare och pianostämmare från Malmö. Han tyckte att IKEA skulle börja importera och sälja pianon, som vid denna tid var en allt vanligare syn i svenska hem. Ingvar visade försiktigt intresse och bad Eric utveckla sina tankar i skrift.

I sitt brev från 16 januari 1968 skriver pianofantasten Eric att ”dagens pianoköpare lägger större vikt vid instrumentets estetiska värden såsom utseende, form och storlek än vid pianots ton och spelsätt”. Enligt Erics långa erfarenhet ville cirka 70% av alla förstagångsköpare ha ett piano som ”passade in i deras möbelstil”.

IKEA skulle, enligt Eric Andersson, kunna erbjuda pianon som passade in i kundernas heminredning och därigenom ta en stor del av marknaden, som enligt Eric beräknades omfatta 9.000–10.000 årligen sålda pianon i Sverige och att branschen omsatte 35–45 miljoner kronor. Ingvar svarade snabbt med positivt besked. Han höll med om att IKEA borde ha pianon i sortimentet eftersom detta hade blivit ”lika mycket en miljöskapande enhet, åtminstone för många människor”.

Ljuv musik

Eric Andersson anställdes på IKEA för att utveckla pianoverksamheten och år 1970 började IKEA sälja sina första pianon i olika färger. Dessa köptes in i England av märket RENN, inklusive ett elektroniskt instrument som IKEA beskrev som ”en heltransistoriserad elorgel”. Eric hade goda kontakter i pianobranschen och tipsade om att det även fanns prisvärda pianon att köpa i Japan. Perfekt, tyckte IKEA och lade en beställning! Men under den långa båtfrakten till Sverige gick limningen upp i fogarna på de japanska pianona. Alla rasade ihop och fick slängas vid ankomsten.

De moderiktiga pianona från England överlevde resan över Nordsjön, men väl framme på varuhusen uppstod ett annat problem. Hur skulle produkten komma hem till kunderna? Pianon gick inte att packa i platta paket eller stoppas in i bakluckan på bilen. Pianona fick göra sorti.

Hälften vågat

Lars-Ivar Holmqvist, dåvarande inköpare på IKEA, sammanfattar pianoprojektet som ”en riktig teater” och säger att det var kännetecknade för IKEA att ge sig på något man inte behärskade. ”Vi tjänade aldrig några pengar på detta. På ett sätt var det rätt kul, för det var typiskt IKEA att våga ge sig på något så totalt väsensskilt.”

Eric Andersson lät sig inte nedslås. Han tog fasta på Ingvar Kamprads inställning att misstag är bra, så länge man lär sig något och inte gör om dem. Pianona lades på hyllan och Eric gick vidare med helt andra projekt på IKEA. Som ikoniska lagerhyllan STEN och köket SYSTEM 210. Veteranen Jan Ahlsén, som arbetade med produktutveckling på IKEA i över 40 år, minns honom väl.

”Eric var en underbar människa! Innovativ och extrovert men på ett balanserat sätt. Han var framsynt, tog till sig det som hände och kunde därigenom skapa för framtida behov. Vi reste mycket tillsammans för IKEA i Europa, i hans bättre begagnade Volvo 164 Automat. Mycket produktutveckling skedde i den bilen och på motell där vi fick ligga över för att den gick sönder på vägarna! Han var rolig också. IKEA var inte lika känt då och ibland när folk frågade vad det betydde sa han med glimten i ögat att det stod för ’Ingvar Kamprad Eric Andersson’.”