Färgade träd

Jan Ahlsén, materialspecialist och innovatör, arbetade för IKEA i över 40 år och var känd för sin nyfikenhet och experimentlusta. Han var träingenjör i grunden och hade ett särskilt intresse för trä, ett av de viktigaste materialen på IKEA genom tiderna.

”När jag studerade till träingenjör var jag särskilt intresserad av cellstrukturen i träd”, säger Jan, idag pensionär. ”Jag var nyfiken på om man skulle kunna ändra den på något sätt. Till exempel att försöka färga trädet medan det fortfarande växte”, säger han. ”Men hur det skulle gå till var en svår nöt att knäcka.”

Jan var ofta på resande fot för att hitta nya hållbara material för IKEA tillsammans med deras lokala inköpsorganisationer runtom i världen. Dessa köpte sedan in utvalda material och valde ut lokala producenter för bearbetning och produkttillverkning av exempelvis trä.

En gång om året kom alla inköpare i olika regioner till en sortimentsvisning på IKEA i Älmhult, där de fick se vilka material som behövdes till framtida produkter. ”Runt 1990 hade vi satsat hårt på ljusa träslag som björk”, säger Jan. ”Inköparna från Asien skakade besviket på huvudet när de såg alla ljusa trämöbler och sade att de ’lika gärna kunde åka hem’, för de här träslagen fanns inte i Asien. Men sedan kom de ändå tillbaka med olika idéer, som att använda gummiträd som ju har en ljusare ton. De föreslog också att vi skulle göra utemöbler av miljöcertifierad teak, som växte på många håll i Asien.”

Snabbväxande ersättning

Jan Ahlsén gillade idén med mörkbruna utemöbler men det fanns ett stort hinder. På 1990-talet pågick redan en intensiv diskussion inom IKEA om miljöriskerna med skogsbruk. Ädla träslag som teak var fridlysta och utvecklingen av miljöcertifieringar var ännu i sin linda. IKEA slogs med andra producenter om en mycket liten marknad och kunde inte få tag i tillräckligt stora volymer av certifierad teak från godkända plantager. Därför ville IKEA hitta träslag som liknade teak men som inte var hotade.

Jan Ahlsén fick i uppdrag att hitta nya träd som växte snabbt och hade egenskaper som passade utemöbler. Han började med att träffa skogs- och pappersföretag i Sverige och upptäckte att många av dem drev egna trädplantager i Asien. Snabbväxande träd som eukalyptus och akacia odlades och maldes sedan ner till flis och blev till papper.

”Om vi kunde få till ett samarbete med ett pappersbruk, till exempel, skulle IKEA slippa ge sig in i djungeln. Efter många prover fastnade vi för akacia”, säger Jan. Men han stötte snart på problem.

Det visade sig att pappersbruken visserligen planterade många träd, men att de avverkade dem redan efter sju år. Då hade trädets kärna fortfarande en mörkare färg än resten av trädet. ”Det kan vara problematiskt med flammigt trä när man ska göra möbler”, förklarar Jan. I övrigt var alla överens om att akacia hade rätt egenskaper för utemöbler.

Tekniker i Älmhult började nu experimentera med olika typer av betsning för att få till en enfärgad yta på trä från akacia. Men Jan Ahlsén hade en betydligt vildare idé – äntligen skulle han få färga in träd medan de fortfarande växte.

Tränördar möts

En vanlig arbetsdag strosade Jan runt på en stor trämässa i Stockholm. I en monter stod Hans Merving, svensk maskiningenjör och uppfinnare med ett brinnande intresse för skogsvård. Hans och ”tränörden” Jan Ahlsén hade genast mycket att prata om.

Hans berättade om sin nya uppfinning, en liten plastbit som borrades in i stubbar och rotsystem för att motverka lövsly. Inne i plastpluggen fanns en ampull med en liten mängd bekämpningsmedel som frigjordes i stubbarnas ledningsbanor utan att läcka ut i naturen.

Där och då uppstod snilleblixten att fylla Hans Mervings plastpluggar med färgpigment i stället för bekämpningsmedel. Båda var optimister och trodde att det skulle gå att använda ledningsbanorna i trädet för att transportera färgen ända in till kärnan.

”Det här var en utmärkt idé, det måste ni jobba vidare på.”

Experimentet startar

Jan bjöd in Hans Merving till IKEA i Älmhult för att diskutera idén med ett tiotal personer. Mitt under mötet öppnades dörren försiktigt. En person iklädd jeans och rutig skjorta smög in och satte sig längst bak. Han sa inte ett ord på hela mötet. Det var Ingvar Kamprad.

Efter mötet gick alla och åt traditionell torsdagslunch, ärtsoppa och pannkakor, på IKEA Hotell. När Hans gick till buffén och plockade åt sig pannkakor kände han att någon tog honom i armen. Det var Ingvar som sade: ”Det här var en utmärkt idé, det måste ni jobba vidare på.”

Ett tusental plastpluggar fylldes med färgpigment – pulver blandat med vätska för att det skulle kunna transporteras ut i trädet. Jan Ahlsén började förbereda sig på att testa idén i en akaciaskog någonstans i Asien. Då dök en möjlighet upp tack vare att ett annat stort IKEA projekt föll ihop.

”Det skulle byggas en stor damm i Laos i Sydostasien, och i samband med det skulle man avverka en stor mängd laotisk fura. IKEA hade slutit avtal med en svensk kille på plats, Peter Fogde. Han skulle starta sågverk och ta hand om träden som fälldes för att ge plats åt dammen och IKEA skulle köpa furun. Plötsligt stoppades dammbygget. Någon hade hittat en unik växt – eller om det var en fridlyst insekt – och hela det projektet blåstes av.”

Men Peter Fogde hade samtidigt startat en mindre akaciaplantage och där skulle Jan Alsén kunna testa sin idé om färgade träd.

Tävlande experiment

Tekniker på IKEA fortsatte att testa betsning av akaciaträ medan Jan Ahlsén bokade en resa till Laos och packade ner plastpluggar, borrmaskin och hammare i väskan.

Efter en månads test skickades träbitar hem till Sverige för kontroll. Det visade sig då att träet hade färgats in uppåt och nedåt men inte in till kärnan. Hans Merving tror idag att det skulle ha behövts mer tid eller en djupare plugg. Jan Ahlsén var inne på att det krävdes mer färg. ”Jag tänkte koppla en slang till pluggen för tillförsel av mer pigment. Men då var det redan för sent”, säger han.

I verkstan på IKEA hade experimenten med betsning lyckats över förväntan. Genom rätt behandling hade man fått fram en jämn yta på akaciaträet och därför svalnade intresset för Jan Ahlséns infärgning av växande träd. Som så ofta fattade Ingvar Kamprad ett snabbt beslut. Man skulle köra med betsning och lägga ner plastpluggsförsöken.

”Vi åt alltid bruna bönor och fläsk och pratade om våra tokiga idéer.”

Möte i modellverkstan

Varje vår brukade Ingvar Kamprad och Jan Ahlsén träffas i modellverkstan i Älmhult med en handfull andra idésprutor. ”Vi åt alltid bruna bönor och fläsk och pratade om våra tokiga idéer, både de framgångsrika och de mindre lyckade”, förklarar Jan.

Den här våren berättade han förstås om sina försök att färga in akaciaträd ute i naturen. Ingvar sade att ’Ja, det där gick åt helskotta’, men Jan protesterade. ”Jag sade att vi gav upp för tidigt. Än idag tror jag att det skulle funka rent tekniskt!”