En uppblåsbar historia

Att förenkla och sänka transportkostnader var en livslång passion för Ingvar Kamprad, men stoppade sittmöbler med tunga trästommar var en svår nöt att knäcka. Uppblåsbara soffor, lätta som luft och möjliga att packa platt, lät som en dröm för honom och IKEA.

Försök med massproduktion av uppblåsbara designmöbler hade gjorts sedan slutet av 1960-talet. Då skapade fyra unga formgivare i den italienska Anti-design-rörelsen popikonen Blow en bullig fåtölj i genomskinlig PVC-plast för företaget Zanotta. Den beskrevs som idealisk för unga, moderna storstadsmänniskor med mobil livsstil. Lätt att ta med sig i ryggsäcken, blåsa upp vid behov och stoppa undan när festen var slut.

Ny luft under vingarna

I Sverige presenterades uppblåsbara möbler första gången på 1970-talet av det unga företaget Innovator, grundat av Konstfackutbildade Jan Dranger och Johan Huldt. Deras uppblåsbara fåtöljer och madrasser såldes av Kooperativa Förbundet, KF, men, precis som liknande samtida produkter höll de inte luften och försvann snart ur sortimentet.

Jan Dranger kunde aldrig släppa tanken på att skapa optimala uppblåsbara möbler. År 1995, när han kontaktade Ingvar Kamprad, hade Jan utvecklat ett helt nytt koncept som han kallade SoftAir. Med ny teknik och innovativa material skulle man göra möblerna mer hållbara och användarvänliga. Bland annat behövde SoftAir-produkterna inte, som förr, fyllas med tryckluft. De nya luftmöblerna var tillverkade av tålig olefinplast och kunde blåsas upp med en vanlig hårfön hemma i lägenheten.

Hemligt möte

Ingvar Kamprad hade ett första personligt möte med Jan Dranger på sitt sommarställe utanför Älmhult. Snart bjöds han dit igen för att träffa en liten skara invigda sortiments- och affärsområdeschefer från IKEA. Jan visade prototyper av uppblåsbara plastsoffor, fåtöljer och pallar – lätta som luft och enkla att packa i platta paket.

”De hade ett gäng uppblåsbara soffor med sig som var draperade med lösa överdrag i fina färger” minns Tomas Paulsson, vid den tiden affärsområdeschef för soffor och fåtöljer på IKEA. Jan Dranger förklarade att tygöverdragen skulle få möblerna att hålla formen och passa bättre in i vanliga hem. Men han ville inte avslöja för många detaljer kring de tekniska lösningarna innan de hade ett avtal på plats. ”Ingen fick titta under möblerna men vi fick provsitta – det kändes lite som en luftmadrass eller vattensäng”, säger Tomas.

”Det ligger i kulturen på IKEA att vara innovativ och riskbenägen.”

Uppblåsning pågår

Redan i sittande möte kände Ingvar att detta var för bra för att släppa. Kanske kunde IKEA faktiskt börja göra möbler av luft! Möjligheterna var enorma. Under kommande veckor diskuterade han konceptet ingående med sina medarbetare och vägde fördelar mot nackdelar. Till slut bestämde de att det var värt risken. ”Det ligger i kulturen på IKEA att vara innovativ och riskbenägen, att investera i en bra idé och att ha viljan och kraften att skapa något bra för de många. Ingvar beslöt sig för att satsa”, förklarar Tomas Paulsson.

Nu skrevs avtal med ett för IKEA ovanligt upplägg. Jan Dranger var angelägen om att skydda sina idéer och därför bildade IKEA och SoftAir ett separat gemensamt bolag som skulle utveckla den färdiga produkten.

IKEA gick in med betydligt större investeringar och högre utvecklingskostnader än de brukade, sporrade av potentialen att spara in på distributionskostnader om projektet skulle lyckas. Materialåtgången för en soffa skulle minska med 85 procent och transportvolymen med hela 90 procent. Plasten som användes, så kallad olefinplast, var 100-procentigt återvinningsbar. När produktutvecklarna på IKEA långt senare fick insyn i de tekniska detaljerna blev det dock tydligt att luftmöblerna skulle kosta betydligt mer att producera än Jan Dranger hade beräknat.

Innerligt roligt

Sommaren 1997 lanserades fåtöljen ROLIG och soffan INNERLIG för världspressen och i varuhusen i Stockholm, Hamburg och Paris. Serien kallades a.i.r – Air Is a Resource – och mottogs med intresse och entusiasm. I Dagens Nyheter skrev designskribenten Rebecca Tarschys att IKEA inte sparade något krut ”[…] på att överbringa budskapet om en ny lycklig möbelepok med lätta miljösäkra möbler som kan bäras med pekfingret och gömmas i byrålådan”.

I 2000 års IKEA katalog lanserades IKEA a.i.r med buller och bång, men rapporterna från personal på varuhusen var mindre uppmuntrande. Produkterna hade blivit för dyra och någon sa att fåtöljerna och sofforna såg ut som ”en samling svullna flodhästar” i möbelutställningarna. Den statiska plasten drog åt sig dammpartiklar och krävde ständig avtorkning. Dessutom hade de fjäderlätta möblerna en tendens att studsa iväg, eller flyttades runt i varuhuset av kunder.

Lena Brandt Persson, projektledare på IKEA, minns att personal oroade sig för att luftmöblerna skulle orsaka olyckor. ”Kunderna tyckte att det var så roligt så till och med vuxna hoppade upp och ner i sofforna.”

Pyspunka

Väl hemma skulle de platt packade plastmöblerna vecklas ut och fyllas med luft från en hårfön innan ventilen skruvades åt. Sen var det bara att trä på textilklädseln och slå sig ner. Tyvärr glömde många av kunderna bort att ställa om sin hårtork till att blåsa kall luft. Och eftersom varm luft tar mer plats än kall, säckade möblerna ihop efter en stund när luften inuti svalnade. Dessutom läckte ventilen. En mullig, mysig soffa på måndagen var en oformlig dammig tyghög till helgen. När man satte sig ner gav soffan dessutom ifrån sig ett ganska oglamoröst ljud. Pffft!

IKEA a.i.r blev ett platt fall. Priserna liksom ångerfrekvensen bland kunderna blev för hög. I september 1999 avvecklade IKEA sitt engagemang i det separata bolaget och kompenserade SoftAir ekonomiskt. Det bestämdes att all eventuell fortsatt produktion av uppblåsbara möbler med Jan Drangers teknik skulle ske inom IKEA, med villkoret att han alltid angavs som formgivare.

Misstag med positiv effekt

År 2013 övergav IKEA a.i.r för gott. Men trots stora misstag hade a.i.r positiva effekter. Satsningen väckte enormt medialt intresse och förstärkte bilden av IKEA som varumärke som alltid gick sina egna vägar. IKEA vågade ta risker och satsa på produkter med stor potential, inte minst för miljön. I gröna kretsar uppmärksammades till exempel att den uppblåsbara plastsoffan INNERLIG bara förbrukade en sjättedel av materialet i en konventionell stoppad soffa.

Dåvarande affärsområdeschefen Tomas Paulsson var med under luftmöblernas uppgång och fall men tycker fortfarande att idén var för bra för att inte prova. ”Om någon skulle göra det var det IKEA – försöka det som ingen annan hade gjort”, förklarar han. ”Vi prövade, vi blev ’ve’, vi gav inte upp, men kom inte hela vägen fram. Så vi la ner och betalade för oss. Dyrt!”

a.i.r blev ett av många stora misstag och dyrköpta erfarenheter som IKEA samlat på sig genom åren. Ingvar Kamprad värderade dessa misstag högt, under förutsättning att man lärde sig något och inte upprepade samma fel. I En Möbelhandlares Testamente från 1976 skrev han: ”Endast den som sover gör inga fel. Att göra fel är den handlingskraftiges privilegium – den som förmår att göra om och rätta till. […] Felrädsla är byråkratins vagga och all utvecklings fiende. […] Det är alltid medelmåttan som är negativ, som ägnar tid åt att bevisa att man inte hade fel.”